“Idag lever jag ett liv bortanför krav och förväntningar på vem jag borde vara”

 

Nathalie, 29 år, delar med sig:

Jag kom inte in i min port. Försökte igen. Igen och igen. Men kom inte in. Bodde jag här? Ja, men liknande scenarion hade blivit en vardag. Förvirrad i affären, på väg någonstans men glömt bort vart och konstant dubbelbokad.
Sen kom kraschen. Den där välkända kraschen.
Nu kunde jag inte ens resa mig upp.

2011 en hög presterande 21 åring med ”många bollar i luften”, så som arbetsgivare älskar att uttrycka det. Det var jag. Det var så jag hade lärt mig att en skulle vara för att ”lyckas”. Det är många gånger det vi får lära oss av samhället, att plikten utåt är viktigast.
Ställ alltid upp, säg som mest alltid ja.
Mitt värde låg i min prestationer.
Det lär vi oss hemma. i skolan och på många arbetsplatser.

Men vem är jag om jag inte presterar? Vem är jag i varandet av att bara vara jag, Nathalie?

Kraschen ledde till en djup depression.
Panikångest.
Stimuli känslighet.
Konstant utmattad.
Att ens leverera en måltid kändes som ett Marathon.

Inte nog med den skam som sköljdes över inifrån mig själv. Så tilldelades jag skam utifrån, ”Du vet att du blir en arbetsbörda för dina kollegor om du tänker sjukskriva dig”
”Du får skylla dig själv som leker superwoman och blir chef i din ålder”
Är ett axplock av kommentarer jag fick ta emot från läkare, försäkringskassan och arbetsgivare.

Jag kände mig så oerhört misslyckad, det var något fel på mig. Varför kan jag inte pressa mig lite mer, bita ihop som alla pratar om och bara fortsätta?

Men det är just dom strategierna som hade fört mig hit. Att pressas, jobba konstant övertid, alltid höja ribban lite till när den var nådd. Bita ihop, säga ja fast jag behövde säga nej. Kriga mot känslor, som jag trott inte fått finnas, eller för den delen synas. Jag ville ropa STOPP! JAG ORKAR INTE MER.. Till slut blir det kroppen som får göra det åt oss istället.
Så högt den bara kan.
Så högt att vi inte ens kan göra de mest fundamentala sakerna i vardagen, som att öppna porten hem. För där stod jag med mitt busskort och försökte ta mig in.

Men mörker ger alltid ljus. Hur krasst det än låter när en ligger där på britsen på sjukhuset för att kroppen inte orkar mer på grund av stress.
Det tog mig över ett halvår att ens ta mig ut igen från den där porten.
Och det kom inte bli sista gången jag fick smaka på kraschen.
Och än idag, sådär 8 år senare så bevarar jag mig själv med ömhet och försiktighet för att inte hamna där igen.
För vårt välmående är en färskvara.
Idag är jag utbildad holistisk livscoach som vägleder individer att skapa ett liv som de mår bra av, och ger livshanteringsstrategier genom self-compassion. Jag föreläser även för företag för att inspirera till hållbarhälsa på arbetsplatser.

Så trots en mörk utmattning, så gav den mig till slut ljus och insikter. Idag lever jag ett liv bortanför krav och förväntningar på vem jag borde vara, eller för den delen borde bli.

Och teori i all ära, men det är ändå mina livserfarenheter som gett de betydande lärdomarna för mig.

Så de vill jag dela med mig till er här,
till alla er som inte orkar, och till alla er som inte orkade.

Lärdomar som hjälpte mig i mitt tillfrisknande – Vända min piskande prestationsröst till en inre röst som motiverar på ett kärleksfullt och omsorgsfullt sätt genom självmedkänsla. – När jag säger nej till någon/något är det ett ja till mig själv. Plikten till mig själv är störst för att kunna ge av mig själv. Det är inte egoism, utan som vilket ekosystem som helst. – Jag hittade mitt eget värde, min självkänsla – jag är värdefull i att bara existera, att vara Nathalie. Det är inget som jag ens behöver forcera. – Det är okej att inte vara okej. Och det är lika okej att inte ens behöva förklara sig varför vi inte alltid mäktar med. Det är allmän mänskligt. Utan värdering.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *