Blogg

Blogg

Nu delar vi människors utmattningsresor även i textform.

Vi delar våra och andra människors utmattningsresor i vår podd, men vill nu också ge människor möjligheten att dela sin resa även i textform. Det finns nämligen vissa som hellre läser än lyssnar och då vill vi kunna erbjuda fler sätt att ta till sig av människors utmattningsberättelser.

Textavsnitt

Blogg 15: “Stressen kom smygandes men jag fortsatte att köra på som vanligt”

Blogg 15: ”Stressen kom smygandes men jag fortsatte att köra på som vanligt” Anja – 18 år, delar sin utmattningsresa — Sedan jag var ungefär 7 år gammal så har[…]

Läs mer

Blogg 14: ”Hon kallades för Psycho Bitch”

Blogg 14: ”Hon kallades för Psycho Bitch” Camilla – 36 år, delar sin utmattningsresa — Jag har funderat över vad det egentligen är som formar oss till dem vi är. Är det[…]

Läs mer

Blogg 13: “Psykisk ohälsa och utbrändhet finns, oavsett hur mycket vi människor försöker filtrera bort.”

Blogg 13: “Psykisk ohälsa och utbrändhet finns, oavsett hur mycket vi människor försöker filtrera bort.” Susanna – 29 år, delar sin utmattningsresa — Jag har alltid varit en person som[…]

Läs mer

Blogg 12: “Jag blev någon annan, än mig själv”

Blogg 12: “Jag blev någon annan, än mig själv” Sanna – 42 år, delar sin utmattningsresa — Tid. Något vi ofta har för lite av. Under delar av hösten, har jag[…]

Läs mer

Blogg 11: “Börjar dansa och gråter glädjetårar”

Blogg 11: “Börjar dansa och gråter glädjetårar” Johan – 44 år, delar sin utmattningsresa — Springer hem med andan i halsen då jag redan i huvudet är på fotbollsplanen och[…]

Läs mer

Blogg 10: ”Håll ut. Det blir bättre.”

Blogg 10: ”Håll ut. Det blir bättre.” Line – 38 år, delar sin utmattningsresa — För er som nyligen insjuknat i utmattningssyndrom: det handlar i princip om att hålla ut tills[…]

Läs mer

Blogg 9: “Jag älskar ju att leva! Och jag är värd att leva!”

Blogg 9: ”Jag älskar ju att leva! Och jag är värd att leva!” Sandy – 32 år, delar sin utmattningsresa — Inom loppet på 2 1/2 år hade jag funnit min[…]

Läs mer

Blogg 8: “Kan vända när som helst”

Blogg 8: ”Kan vända när som helst” Maria – 34 år, delar sin utmattningsresa — Hade anat symptomen i månader. Ändå blev jag så förvånad när det hände. Nästan som att[…]

Läs mer

Blogg 7: “Hade hamnat i utmattningsdepression oavsett”

Blogg 7: ”Hade hamnat i utmattningsdepression oavsett” Johanna – 45 år, delar sin utmattningsresa — För fyra år sedan var jag långtidssjukskriven för utmattningsdepression. Vägen dit var lång, jag hade[…]

Läs mer

Blogg 6: “Bestämde mig för att jag aldrig mer skulle tillbaka dit, och så blev det.”

Blogg 6: ”Bestämde mig för att jag aldrig mer skulle tillbaka dit, och så blev det” Amanda – 29 år, delar sin utmattningsresa — Hej. Mitt namn är Amanda och jag är 29[…]

Läs mer

Blogg 5: “Njuter mer av att vara nöjd”

Blogg 5: ”Njuter mer av att vara nöjd” Johan – 38 år, delar sin utmattningsresa — För första gången på väldigt länge börjar jag få kontroll över mitt liv och mitt[…]

Läs mer

Blogg 4: “Att förlora mig själv”

Blogg 4: ”Att förlora mig själv” Sanna – 41 år, delar sin utmattningsresa — Jag föll. Det som var jag försvann. Jag ville bort från situationen, bort från mig själv. Frustrationen[…]

Läs mer

Blogg 3: “Idag lever jag ett liv bortanför krav och förväntningar på vem jag borde vara”

Blogg 3: ”Idag lever jag ett liv bortanför krav och förväntningar på vem jag borde vara” Nathalie – 29 år, delar sin utmattningsresa — Jag kom inte in i min port.[…]

Läs mer

Blogg 2: “Jag gick vilse men har börjat finna de nya vägarna”

Blogg 2: ”Jag gick vilse men har börjat finna de nya vägarna” Suzana – 32 år, delar sin utmattningsresa — År 2018 blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag[…]

Läs mer

Blogg 1: “Skam, frustration, rädsla & sorg höll mig tidvis i ett järngrepp”

Blogg 1: ”Skam, frustration, rädsla & sorg höll mig tidvis i ett järngrepp” Hanna – 40 år, delar sin utmattningsresa — Jag hade just avslutat en lunch med min man. Året[…]

Läs mer

Följ oss på Instagram

Instagram post 17913601333387856 Ja listan kan i princip göras hur lång som helst. På saker som jag behöver för att allting ska bli bra. Men om jag bara för en kort stund föreställer mig att jag skulle få allting det där som min hjärna har lurat mig till att tro att jag behöver för att jag ska må bra/eller vara en lyckad människa. Hur hade mitt liv egentligen varit annorlunda? Jag hade antagligen bara hittat nya ouppnåeliga mål som fått mig till att fortsätta att sträva vidare mot något ännu högre luftslott. När jag på ett instinktivt plan egentligen vet att jag har allt jag behöver just här och nu.  Jag råkade komma in på @erikabergkvist_ instagramprofil och fick se att hon delat en artikel i sin biografi. Där rubriken hette något i stil med ”Jag ville bli störst, bäst, snyggast” typ. Detta fick mig till att reflektera över just detta. För jag kunde så känna igen mig i detta. Framförallt där jag befinner mig i livet just nu. För vad jag än tar på mig så märker jag ganska fort att det blir så viktigt för mig att bli störst och bäst. Men jag känner samtidigt att jag inte mår bra av det. 
Så jag frågade mig imorse: Varför håller jag på såhär för? Jag fick inget bättre svar än att jag behöver stanna upp och ifrågasätta mina idéer och trosystem kring just detta. 
Vad dyker upp i dig? // Alexander

Ja listan kan i princip göras hur lång som helst. På saker som jag behöver för att allting ska bli bra. Men om jag bara för en kort stund föreställer mig att jag skulle få allting det där som min hjärna har lurat mig till att tro att jag behöver för att jag ska må bra/eller vara en lyckad människa. Hur hade mitt liv egentligen varit annorlunda? Jag hade antagligen bara hittat nya ouppnåeliga mål som fått mig till att fortsätta att sträva vidare mot något ännu högre luftslott. När jag på ett instinktivt plan egentligen vet att jag har allt jag behöver just här och nu.

Jag råkade komma in på @erikabergkvist_ instagramprofil och fick se att hon delat en artikel i sin biografi. Där rubriken hette något i stil med ”Jag ville bli störst, bäst, snyggast” typ. Detta fick mig till att reflektera över just detta. För jag kunde så känna igen mig i detta. Framförallt där jag befinner mig i livet just nu. För vad jag än tar på mig så märker jag ganska fort att det blir så viktigt för mig att bli störst och bäst. Men jag känner samtidigt att jag inte mår bra av det.
Så jag frågade mig imorse: Varför håller jag på såhär för? Jag fick inget bättre svar än att jag behöver stanna upp och ifrågasätta mina idéer och trosystem kring just detta.
Vad dyker upp i dig? // Alexander
...

100 20
Instagram post 18103780459128152 Teaser inför nästa veckas podd som släpps 29/1 med Albin Hagberg Medin. 🎙️

Teaser inför nästa veckas podd som släpps 29/1 med Albin Hagberg Medin. 🎙️ ...

33 0
Instagram post 18048256057223693 "Försök att ha lite kul Jennifer", kom jag på mig själv tänka ikväll. Jag ville helst gömma mig i ett hörn, försöka få ut sorgen över att inte orka med sociala sammanhang och att det tar mer energi än det ger mig. Ångesten steg när jag hörde de andra prata om plugg och tenta, kände mig tråkig när jag inte orkade delta i samtal och jag var mest tyst/tillbakadragen i rummet. Dödstankarna fick mer uppmärksamhet av mig än själva evenemanget jag deltog på. Jag orkade inte vara där. Blev ledsen av att vara så begränsad i måendet. Jag längtade till sängen och att få sova. Tröttheten, utmattningen, har känts av alltmer den senaste veckan. Jag får ta i för att orka gå i uppförsbackar - mjölksyra känns av i hela kroppen, blir hjärntrött av kortare samtal och jag behöver jobba för att inte somna på dagen. Trots det här försöker jag fylla på med positiv energi - men det mesta tar av mitt energiförråd istället för att fylla på. Jag har svårt att hitta ro, vilket gjort att jag varit väldigt aktiv, men jag orkar egentligen inte med det i den utsträckningen. Jag känner att jag är påväg in i en tyngre period, och rent utmattningsmässigt känns det som att jag behöver få sova i en vecka. Jag hoppas så mycket på att jag kan få behandling genom dagvård inom psykiatrin i februari - jag behöver hjälp, speciellt med tanke på den extrema perioden som finns i backspegeln. Jag tog beslutet idag, tillsammans med skolans SYV, att förlänga mitt studieuppehåll tills hösten. Jag ska försöka landa i det - inte döma eller slå på mig själv i det.
Tack för att du läste hit. Kram, Jennifer 🌸❤️ #utmattningssyndrom #ungochutbränd #studieuppehåll #dagvård #psykiatrin #raktiniväggen

"Försök att ha lite kul Jennifer", kom jag på mig själv tänka ikväll. Jag ville helst gömma mig i ett hörn, försöka få ut sorgen över att inte orka med sociala sammanhang och att det tar mer energi än det ger mig. Ångesten steg när jag hörde de andra prata om plugg och tenta, kände mig tråkig när jag inte orkade delta i samtal och jag var mest tyst/tillbakadragen i rummet. Dödstankarna fick mer uppmärksamhet av mig än själva evenemanget jag deltog på. Jag orkade inte vara där. Blev ledsen av att vara så begränsad i måendet. Jag längtade till sängen och att få sova. Tröttheten, utmattningen, har känts av alltmer den senaste veckan. Jag får ta i för att orka gå i uppförsbackar - mjölksyra känns av i hela kroppen, blir hjärntrött av kortare samtal och jag behöver jobba för att inte somna på dagen. Trots det här försöker jag fylla på med positiv energi - men det mesta tar av mitt energiförråd istället för att fylla på. Jag har svårt att hitta ro, vilket gjort att jag varit väldigt aktiv, men jag orkar egentligen inte med det i den utsträckningen. Jag känner att jag är påväg in i en tyngre period, och rent utmattningsmässigt känns det som att jag behöver få sova i en vecka. Jag hoppas så mycket på att jag kan få behandling genom dagvård inom psykiatrin i februari - jag behöver hjälp, speciellt med tanke på den extrema perioden som finns i backspegeln. Jag tog beslutet idag, tillsammans med skolans SYV, att förlänga mitt studieuppehåll tills hösten. Jag ska försöka landa i det - inte döma eller slå på mig själv i det.
Tack för att du läste hit. Kram, Jennifer 🌸❤️ #utmattningssyndrom #ungochutbränd #studieuppehåll #dagvård #psykiatrin #raktiniväggen
...

146 105
Instagram post 18072670030194846 📝Ny blogg📝  Anja – 18 år, delar sin utmattningsresa — Sedan jag var ungefär 7 år gammal så har jag alltid haft en press på mig själv. Det var inte bara på en sak som jag ställde press och krav på mig själv utan det var på allt som jag gjorde och sen kom också pressen på att jag behövde vara på “topp” hela tiden och det fanns inget där i mellan.  Det var bara att köra 100% eller att ge upp och jag hade inte så många val att välja på för det var så det såg ut för mig när jag var mindre. Detta var och är något som jag var och är tvungen att kämpa mig igenom än idag. Prestationen visade sig överallt, varesig det var inom skolan, idrotten, familjen, hemma eller med kompisar. Det var en press som jag själv satt på mig själv för jag trodde att jag klarade av mer än vad jag gjorde. 
För ibland sätter jag upp alldeles för höga mål vilket gör att jag lättare blir besviken på mig själv när jag sedan inte klarar av att leva upp till målen. Att jag hade för höga krav var något som jag inte riktigt ville erkänna för mig själv i min värld. För när jag väl hade bestämt mig för något så fanns det ingenting som kunde stoppa mig.  I min hjärna är allt ibland som en berg- och dalbana. Allt är kaos och inget fungerar för jag har så många tankar i mitt huvud. Det är som att jag knappt själv hinner med – för så jobbigt kan det vara. Så kan jag ha det dagligen vissa dagar. Livet går upp och ner – så är det för oss alla. Men idag har jag försökt lära mig att jag inte ska ha så mkt krav och press på mig själv för det är då jag inte mår bra. Detta är något som jag jobbar med dag för dag hela tiden. Stressen blev helt enkelt för mycket för mig och jag hade för “många bollar i luften” som man brukar säga. Jag börjar att bli frisk igen men det tar tid. Innebandyn och parasporten betyder väldigt mycket för mig i mitt liv.  Vill du läsa fler utmattningsberättelser? Besök vår hemsida: www.raktiniväggen.se

📝Ny blogg📝

Anja – 18 år, delar sin utmattningsresa — Sedan jag var ungefär 7 år gammal så har jag alltid haft en press på mig själv. Det var inte bara på en sak som jag ställde press och krav på mig själv utan det var på allt som jag gjorde och sen kom också pressen på att jag behövde vara på “topp” hela tiden och det fanns inget där i mellan.

Det var bara att köra 100% eller att ge upp och jag hade inte så många val att välja på för det var så det såg ut för mig när jag var mindre. Detta var och är något som jag var och är tvungen att kämpa mig igenom än idag. Prestationen visade sig överallt, varesig det var inom skolan, idrotten, familjen, hemma eller med kompisar. Det var en press som jag själv satt på mig själv för jag trodde att jag klarade av mer än vad jag gjorde.
För ibland sätter jag upp alldeles för höga mål vilket gör att jag lättare blir besviken på mig själv när jag sedan inte klarar av att leva upp till målen. Att jag hade för höga krav var något som jag inte riktigt ville erkänna för mig själv i min värld. För när jag väl hade bestämt mig för något så fanns det ingenting som kunde stoppa mig.

I min hjärna är allt ibland som en berg- och dalbana. Allt är kaos och inget fungerar för jag har så många tankar i mitt huvud. Det är som att jag knappt själv hinner med – för så jobbigt kan det vara. Så kan jag ha det dagligen vissa dagar. Livet går upp och ner – så är det för oss alla. Men idag har jag försökt lära mig att jag inte ska ha så mkt krav och press på mig själv för det är då jag inte mår bra. Detta är något som jag jobbar med dag för dag hela tiden. Stressen blev helt enkelt för mycket för mig och jag hade för “många bollar i luften” som man brukar säga. Jag börjar att bli frisk igen men det tar tid. Innebandyn och parasporten betyder väldigt mycket för mig i mitt liv.

Vill du läsa fler utmattningsberättelser? Besök vår hemsida: www.raktiniväggen.se
...

52 3
Instagram post 17859756031674144 🎙Ny podd - 122. Extrem höst🎙  Den första egna poddinspelningen på cirka fyra månader. Jennifer berättar om sin tuffa höst och de perioder som hon tillbringat på sjukhus. Alexander berättar om balansen mellan hans stöttande till Jennifer och att ta hand om sig själv. Han delger även hur hans senaste månader varit generellt.  Hör väldigt gärna av dig om du vill delge hur du upplevde avsnittet, om du har egna erfarenheter eller om du har någonting annat som du vill delge oss. Vi tar tacksamt emot all feedback.  Värme och kärlek till er från oss ❤️ Ni finner avsnittet på följande länk: https://link.chtbl.com/Raktinivaggen

🎙Ny podd - 122. Extrem höst🎙

Den första egna poddinspelningen på cirka fyra månader. Jennifer berättar om sin tuffa höst och de perioder som hon tillbringat på sjukhus. Alexander berättar om balansen mellan hans stöttande till Jennifer och att ta hand om sig själv. Han delger även hur hans senaste månader varit generellt.

Hör väldigt gärna av dig om du vill delge hur du upplevde avsnittet, om du har egna erfarenheter eller om du har någonting annat som du vill delge oss. Vi tar tacksamt emot all feedback.

Värme och kärlek till er från oss ❤️ Ni finner avsnittet på följande länk: https://link.chtbl.com/Raktinivaggen
...

85 18
Instagram post 17847965656865890 Teaser inför avsnitt 122 nu på onsdag. Vårt första avsnitt på fyra månader. Vi älskar er! ❤️ #kärlek

Teaser inför avsnitt 122 nu på onsdag. Vårt första avsnitt på fyra månader. Vi älskar er! ❤️ #kärlek ...

74 16
Instagram post 17921610820367200 📝Ny textdelning/blogg📝  Camilla, 36 år: ”Jag har funderat över vad det egentligen är som formar oss till dem vi är. Är det minnen, erfarenheter eller trauman? Kanske är det alla tre. När jag var fem år hände det som inte fick hända. En nära släkting till mig bestämde sig för att nyttja min kropp för sin egen njutning. Jag förstod inte vad som hände, men jag visste att det var något fult för han sa att jag inte fick berätta det för mina föräldrar. Med tiden ville jag ändå slippa bära på det själv så jag började att skriva dagbok. Till en början rev jag ut sidorna och kastade dem för att jag äcklades så mycket av det som hänt, men så småningom lät jag sidorna vara kvar och jag lät den ligga framme olåst. Jag ville så gärna att någon skulle hitta den och läsa den. Läsa om hur han tog det som var mitt ifrån mig men ingen läste den.Det var då som tankarna började komma - om någon jag kände kunde skada mig så, vem skulle jag då kunna lita på? Sakta men säkert började jag att stänga inne saker och jag la bara mer och mer på hög som jag struntade i att ta tag i. Några år senare så träffade jag mannen som skulle bli pappa till min pojke. Det blev början på år av ångest och psykisk misshandel. Jag minns fortfarande morgonen när jag hade bestämt mig för att lämna honom. Jag sa till mig själv att jag hade två val: antingen tog jag livet av mig eller så flyttade jag. När jag väl hade flyttat ifrån honom fick jag panik. Jag insåg att jag hade så mycket obearbetad skit i bagaget och jag visste inte var jag skulle börja. Jag tog hjälp av en gammal ”vän” – min ätstörning. Jag hanterade min ångest genom att fokusera på den istället eftersom allt det andra kändes övermäktigt. Att prata om våldtäkten, min barndom och åren med mitt ex var svårt. Jag var så van vid att stänga inne allt. När jag väl träffade en kille som inte behandlade mig som skit blev jag rädd. Vad var haken? När skulle han såra mig? Det hade ju alla andra gjort. Jag blev ett kontrollerande, osäkert och svartsjukt monster. Hon kallades för ”Psycho Bitch”av min pojkvän och så småningom även av mig.”
Vill du läsa klart hela Camillas resa? Besök i så fall vår hemsida: www.raktiniväggen.se

📝Ny textdelning/blogg📝

Camilla, 36 år: ”Jag har funderat över vad det egentligen är som formar oss till dem vi är. Är det minnen, erfarenheter eller trauman? Kanske är det alla tre. När jag var fem år hände det som inte fick hända. En nära släkting till mig bestämde sig för att nyttja min kropp för sin egen njutning. Jag förstod inte vad som hände, men jag visste att det var något fult för han sa att jag inte fick berätta det för mina föräldrar. Med tiden ville jag ändå slippa bära på det själv så jag började att skriva dagbok. Till en början rev jag ut sidorna och kastade dem för att jag äcklades så mycket av det som hänt, men så småningom lät jag sidorna vara kvar och jag lät den ligga framme olåst. Jag ville så gärna att någon skulle hitta den och läsa den. Läsa om hur han tog det som var mitt ifrån mig men ingen läste den.Det var då som tankarna började komma - om någon jag kände kunde skada mig så, vem skulle jag då kunna lita på? Sakta men säkert började jag att stänga inne saker och jag la bara mer och mer på hög som jag struntade i att ta tag i. Några år senare så träffade jag mannen som skulle bli pappa till min pojke. Det blev början på år av ångest och psykisk misshandel. Jag minns fortfarande morgonen när jag hade bestämt mig för att lämna honom. Jag sa till mig själv att jag hade två val: antingen tog jag livet av mig eller så flyttade jag. När jag väl hade flyttat ifrån honom fick jag panik. Jag insåg att jag hade så mycket obearbetad skit i bagaget och jag visste inte var jag skulle börja. Jag tog hjälp av en gammal ”vän” – min ätstörning. Jag hanterade min ångest genom att fokusera på den istället eftersom allt det andra kändes övermäktigt. Att prata om våldtäkten, min barndom och åren med mitt ex var svårt. Jag var så van vid att stänga inne allt. När jag väl träffade en kille som inte behandlade mig som skit blev jag rädd. Vad var haken? När skulle han såra mig? Det hade ju alla andra gjort. Jag blev ett kontrollerande, osäkert och svartsjukt monster. Hon kallades för ”Psycho Bitch”av min pojkvän och så småningom även av mig.”
Vill du läsa klart hela Camillas resa? Besök i så fall vår hemsida: www.raktiniväggen.se
...

74 8
Share via
Copy link