Blogg 25: Pernilla Moen Modig – Tryggheten rycks bort under mina fötter

”Tryggheten rycks bort under mina fötter”

Pernilla Moen Modig, 29 år från Norrköping, delar sin utmattningsresa i blogg 25.

– Min finaste och bästa morfar somnar in, en pandemi lamslår tillvaron följt av ovisshet, isolering och total oro för familj och vänner, mina två bästa vänner ska flytta från stan och det sker oväntade och omvälvande omorganisationer på min arbetsplats. Matta efter matta av trygghet rycks bort under mina fötter. Många kriser på kort tid, noll kontroll, ingen tid för återhämtning. Detta var vintern och våren 2019/2020.

Lägg till åratal av inre krav, jämförelser och stora ambitioner, prestationer och perfektionism, orimligt ansvarstagande, ändlöst mobilskrollande, ständigt tillgänglig och aldrig tillräcklig, alltid sagt ja till allt och inte fått nog med återhämtning. Allt detta i ett samhälle som går SÅ snabbt. Ja det finns ju, med facit i hand, bara en väg detta banar. Rakt in i den berömda väggen.

jul. 2020

Jag sitter på jobbet och det knäpper till i huvudet. Jag känner ett kraftigt yrsel och blir skärrad. Får jag en stroke nu? Oron, gråten och yrslet stormar inom mig. Jag börjar ta mig hem, leder cykeln genom stan, allt snurrar. Jag landar hemma i gråt, panikångest och ringer akut psykolog på KRY. Jag sitter de kommande trettio minuterna på golvet, halvnaken, gråtandes och djupandas tillsammans med psykologen. Jag anar vad som har hänt, men är inte säker. Hen ber mig att fokusera på återhämtning under semestern och se hur jag mår efter. Jag sover några timmar, vaknar och gråter, sover några timmar till.
Jag bokar av 90 % av mina (som vanligt) fullbokade sommarveckor. Hur jag lyckas delta i en vandringsresa samt hjälpa min bästa vän flytta är ett mysterium, men jag har väl vid den här tidpunkten blivit lite utav en expert på att pressa kropp och själ.

aug. 2020

Jag fortsätter gråta, det tar liksom inte slut. Hjärnan blir överbelastad av minsta lilla och det känns som det kokar i pannan. Jag sjukskriver mig, säger upp mig och söker vård. Jag får diagnosen utmattningssyndrom och jag känner en enorm lättnad. Jag är inte dum i huvudet och jag har inte fått en stroke. Läkaren sjukskriver mig några veckor för att sedan följa upp. Hen trycker på att det kan ta lång tid att återhämta sig, månader, år. Jag beslutar mig för att flytta till mina vänner i deras kollektiv utanför stan, med närhet till natur och där min katt Torsten kan få springa ute. Nu får jag bo i gemenskap, med fåglar och skog utanför fönstret. Alternativet hade varit att flytta hem till mina föräldrar. Beslutet att flytta känns helt rätt, men jag kan samtidigt inte rekommendera en flyttprocess mitt i den akuta fasen av ett utmattningssyndrom. Jag märker hur dåligt mitt minne och lokalsinne blivit. Jag hittar inte till restaurangen i stan jag ska träffa mina vänner på en dag och blir istället sittandes på en bänk, förvirrad, yr och trött. Jag blir upphämtad av min vän, som om jag var en dement liten tant som irrat bort sig. Jag har vid det här laget även blivit otroligt ljus- och ljudkänslig.

sep. 2020

Med diagnosen får jag landa, acceptera och börja sörja. Att jag gjort detta mot mig själv, att samhället går så snabbt, att min framtid inte känns så hoppfull. Nu låter jag allt komma och symtomen ökar markant. Nedstämd men inte deprimerad. Yrsel dagligen och en energinivå på kanske 30 %. Det som förut var enkelt är nu svårt. Klä på sig, laga mat, dammsuga. Yrsel, tung andning, rusande hjärta och extrem trötthet. Att föra ett samtal är en utmaning, där jag behöver koncentrera mig, lyssna, tänka ut vad jag ska säga, hitta orden, andas och fysiskt få ut orden. Det är overkligt utmattande. Jag umgås nästan enbart med de jag bor med och min familj, sammanhang där jag kan vara tyst. Jag orkar endast ta korta, lugna promenader, jag blir extra yr av mobilskärmen och att köra bil har blivit en kognitiv utmaning. Jag klarar inte av intrycken i butiker utan beställer hem mat online. En dag glömmer jag kokande ägg på spisen och är borta en timme. Min läkare förlänger min sjukskrivning.

okt. 2020

Dramatiskt nog så känns det som en del av mig dött, jag lever bara en bråkdel av ett liv, jag fungerar inte. Jag vill ha allt “mellanmjölk”, blir yr och trött av alla starka känslor, positiva som negativa. Ser bara filmer och serier i genren drama, eller sånt jag sett förut. Hittar stunder av inre lugn genom meditation och yoga. Jag känner mig bottenlöst ensam. Söker mig till människor, poddar, böcker och program där jag kan få känna igen mig. Jag är nästan tacksam för covid och att världen står still, det betyder att jag inte missar så mycket. Jag väljer att följa med två vänner på en roadtrip från Avesta till Umeå, miljöombytet kanske är bra. Resan går bra och jag känner mig nästan hög på livet. Härliga vänner, djupa samtal, fina vyer och jag kommer tillbaka till mina föräldrars hus med en känsla av framtidstro. Men jag är trött. Jag landar, börjar frysa, skaka, blir yr. Dagen efter gråter jag hejdlöst utan att vara ledsen, jag kan inte stå upp utan att bli kallsvettig, har svårt att ta djupa andetag och jag kan knappt lyfta mina armar. Jag får hålla mig i diskhon när jag borstar tänderna. Jag känner rädsla och hopplöshet. Dessa symtom håller i sig i två veckor och jag är för det mesta av den tiden sängliggande. Min läkare börjar tycka att jag ska komma igång, att de korta promenaderna snart kanske kan övergå till en springtur och att “det inte är försvarbart att vara sjukskriven såhär länge”.

nov. 2020

Jag får strida mig osams med min läkare för förlängd sjukskrivning, samtidigt som jag får besked att Försäkringskassan kommer dra in min sjukpenning. Enligt mitt undermåliga läkarintyg är jag främst bara ledsen och trött. Jag kan till viss del förstå Försäkringskassans beslut med den beskrivningen. Jag inser att jag inte kommer få tillräcklig hjälp på min vårdcentral, det finns inte tillräckligt med kunskap eller resurser. Jag letar desperat online efter hjälp och hittar Stressmottagningen i Stockholm, en specialistmottagning inriktade på att rehabilitera personer med utmattningssyndrom. Mina symtom är oförändrade. Det känns som att jag sjunker i kvicksand, medan resten av världen lever på. En av mina bästa vänner tröstar, att “du sjunker inte i kvicksand, det är bara lite lerigt där du står nu”.

dec. 2020

Jag överklagar Försäkringskassans beslut men får avslag. Jag kontaktar Stressmottagningen och får veta att de har ett rehabprogram på fyra-fem månader där man ses i grupp en-två gånger i veckan. Jag kan remittera mig själv dit, det behöver inte vara en läkare som gör det. Det finns inget som säger att jag inte kan söka mig till programmet, trots att jag bor två timmar bort, det är upp till mig att avgöra om jag klarar resandet. Jag känner inte att jag har något val, så jag skickar in en remiss och inom kort får jag ha utförliga bedömningssamtal via videolänk med läkare, psykolog och fysioterapeut.

jan. 2021

Jag får börja rehabprogrammet. Det känns som jag blivit antagen till Hogwarts i Harry Potter-böckerna, jag är så glad ock tacksam. Jag tar tåget till Stockholm, nervös och överväldigad av alla intryck. Jag får komma på en första gruppträff, möts av de vänligaste, kunnigaste professionerna och en fin grupp deltagare som mår som jag. Det känns som jag hittat himlen på jorden. Här kan jag få hjälp, riktig hjälp. Här finns kunskapen, viljan, resurserna och inte minst, gemenskapen. Dagen efter blir jag sängliggande hela dagen, mina ögon orkar inte se på något så jag ligger hela dagen och lyssnar på P4 Dalarna, som känns lite hemma. Jag drunknar i ångest och oro över hur jag ska klara det här programmet, det känns som jag aldrig kommer bli frisk.

feb. 2021

Jag blir tvungen att skriva in mig på Arbetsförmedlingen och söka jobb för att få A-kassa. Arbetsförmedlaren jag pratar med säger själv att “det är ett sjukt system”. Jag tvingas varva rehaben i Stockholm med att söka jobb. Jag är som en våt trasa nu och fortsätter som hela hösten, att sova i snitt tio timmar/natt.

mar. 2021

Stressmottagningen skriver ett nytt sjukintyg där mina funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar beskrivs utförligt. Försäkringskassan godkänner sjukpenning direkt. Lättnaden är enorm. Programmet fortsätter, med arbetsterapi, psykoterapi och fysioterapi. En fin gemenskap växer fram i gruppen. Vi får till oss massor med kunskap och delar erfarenheter med varandra. Jag är så tacksam.

apr. 2021

Jag övar på allt vi lär oss, strategier som energibalanering, randiga dagar, medveten närvaro, defusion och värderad riktning. Jag märker hur det fungerar, energin byggs sakta upp och ligger nu på 50-60 %. Jag börjar leva helt annorlunda, identifierar ohållbara beteenden och övar på att bryta dem. Mitt i detta får min katt Torsten somna in efter en tids sjukdom. Min trygghet, min lilla vän och livs kärlek. Jag går sönder och doppar för första gången någonsin mina tår i depression. Jag ligger ofta på golvet, för då kan jag inte falla längre ner. Jag tappar aptit, energi, hopp och mening.

maj. 2021

Tack vare familj, vänner, bekanta och de på Stressmottagningen får jag hjälp att styra undan från depression och ta mig med ett andetag i taget genom den avgrundsdjupa sorgen. Det går inte att komma runt den, den måste få finnas, den måste vadas igenom. Sorgen stjäl nästan all energi jag har, så jag försöker vara snäll mot mig själv nu och sänka alla krav. Efter en tid så börjar jag testa mig fram med allt i vardagen igen, göra allt på nytt sätt, trots brist på lust och motivation. Försöker träffa folk lite mer, på ett anpassat och mer hållbart sätt, under begränsad tid och med pauser. Jag orkar med tiden gå lite längre promenader, att resa till Stockholm är inte lika energikrävande och jag behöver inte fullt lika många timmars sömn längre.

jun. 2021

Vi avslutar rehabprogrammet på Stressmottagningen. Vemod och rädsla, hur ska det gå nu? Oerhört tacksam för allt jag lärt mig och människorna jag mött. Min energi har sakta byggts upp men det är en lång resa kvar. Jag klarar mer nu än innan, men jag har fortfarande stora svårigheter med saker som minne, koncentration, intryck, problemlösning. Jag måste ta pauser ofta i allt jag gör och jag kan inte göra fler saker samtidigt. Detta kommer bli bättre men symtom kommer finnas flera år framöver och en del kanske aldrig försvinner. Jag har insett att det är en livslång resa att lära sig förhålla sig till detta, att det är en funktionsnedsättning jag får anpassa mitt liv efter. Jag har ett samtal med SM, FK och AF, vi kartlägger och beslutar att det till hösten blir dags att börja arbetsträna på 25 %, det känns läskigt men rätt.

Detta år har utan tvekan varit det värsta jag varit med om, jag önskar inte denna upplevelse på någon. Samtidigt har det kanske varit det bästa som hänt mig. Jag har förlorat mycket, men vunnit desto mer. Så många fantastiska människor jag mött, nyfunna vänner mitt i ens värsta tid, omtyckt fast man mår som sämst. Jag har tvingats börja leva på det sätt jag skulle gjort förut. Jag har slutat gå på autopilot och försöker leva ett långsammare, mer närvarande liv med mycket mindre tid framför mobilskärmen. Jag deltar i utvalda aktiviteter men på ett nytt sätt, med pauser och under kortare tid, inte sällan med öronproppar i. Jag har fortfarande energibrist och kognitiva svårigheter, det är en kamp och jag behöver prioritera, planera, begränsa och reflektera. Bakslag kommer när jag gjort för mycket, men de kommer mer sällan nu och håller i sig kortare tid. Jag övar fortfarande på att vara snäll och förlåtande mot mig själv, ha tålamod att det tar tid att ändra beteenden. Jag lever även mer efter mottot “va lite sämre” som en nyfunnen vän lärt mig, för att sänka kraven på mig själv och jag sätter numer oftare mina egna behov i första rummet. Jag tänker efter vad som är viktigt på riktigt och ödslar mindre energi på det som inte är det för mig. Jag vill leva ett enklare liv, ett hållbart liv, släppa den knutna handen kring så mycket materiella ting, måsten, borden, andras åsikter, karriär. Jag vill trivas, må bra, vara nöjd. Att jag t.ex. sedan sommaren 2020 inte använt Instagram tror jag är ett bra steg för mitt välbefinnande. Jag gläds även åt att jag upplever det mindre tabu att prata om psykiskt lidande numer, att när jag är öppen med mitt mående möter jag allt som oftast öppna människor tillbaka och vi kan dela att vi alla inte alltid mår så särskilt bra. Det är fint att mötas och stötta varandra, till och med skratta åt misären. Jag känner mig fortfarande ganska nedstämd i perioder och oroar mig för hälsan och framtiden. Men jag sätter en fot framför den andra och påminner mig själv om att ha tillit, att jag inte behöver ha allt uträknat idag. Min hjärna och min kropp behöver fortfarande tid att läka och ingenting varar för evigt, inte ens det riktigt jobbiga.

Jag vill slutligen bara uttrycka min tacksamhet till familj, vänner och bekanta som försökt förstå, stöttat, respekterat och anspassat sig efter mina behov. Det finns inte ord för hur tacksam jag är. Och särskilt tack till de på Stressmottagningen, för den ovärderliga och livsavgörande hjälpen. Jag vill rekommendera deras program till alla som hamnat i utmattningsträsket.
Länk till Stressmottagningens hemsida:

www.stressmottagningen.se

Länk till en bok som bl.a. min psykoterapeut på Stressmottagningen, Giorgio Grossi, skrivit. Den innehåller mycket av det vi lärt oss i rehabiliteringsprogrammet:

https://www.adlibris.com/se/bok/vagen-ur-utmattningssyndrom-hantera-det-som-ar-och-ta-dig-dit-du-vill-


 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.