Blogg 22: “Nu ser jag min kropp som min bästa vän.”

Nu ser jag min kropp som min bästa vän

Madelene – 27 år, delar sin utmattningsresa i blogg 22

— Mitt liv innan utmattningen handlade om att hålla många bollar i luften samtidigt och hela tiden utmana mig själv mer och mer. Hjälpa andra så mycket jag kunde, jobba över på tok för ofta och starta upp alla möjliga projekt.

Stress var något jag tyckte att jag hanterade väldigt bra. Efter att ha arbetat inom bland annat äldreomsorgen, snabbmats-branschen, reception och varit en ställföreträdande funktionsledare inne på ett lager i några år så var man rätt härdad. Det jag inte förstod var att all den stress jag levt med på dessa arbeten och under alla dessa år har antagligen byggts upp och till sist sa kroppen ifrån. Jag ångrar än idag att jag faktiskt inte lyssnade på kroppen tidigare.

En månad ungefär innan jag kraschade så svimmade jag när jag var i Holland med min bästa vän. Jag svimmade inne på Starbucks. Det förklarade jag bort med att det var nog vätskebrist, trots att jag hade dagligen huvudvärk och yrsel efter det. Några veckor efter det så klarade jag av att gå 5km i skogen med mina föräldrar, Men bara 2 dagar senare klarade jag inte ens gå ut med soporna längre. Jag sa till kollegorna att jag snart skulle komma tillbaka. Men jag kom aldrig tillbaka.

När jag blev sjuk så kände jag att min kropp hade förrått mig. Att den bara gav upp för ingenting, att den inte gör som jag vill och att den tänker saker som är rent ut sagt löjliga.

Men det var tvärtom. Jag förrådde min kropp. Min kropp som alltid kämpat på min sida och tagit mig igenom allt i livet. Den orkade inte mer, för jag tog inte hand om den ordentligt. Nu ser jag min kropp som min bästa vän. Hur mycket dumt man än gjort mot sin kropp så har den alltid funnits där för mig. Och även nu när hjärnan ger upp och vägrar gå upp ur sängen så gör kroppen det ändå. Jag har förrått min bästa vän, Min fina vän. Det är som att jag började lägga över massor av uppgifter på min vän, som stora stenar. Och ju fler stenar jag la på desto tyngre blev det för min vän. Vännen försökte då och då ropa på hjälp bakom alla stenar utan att jag hörde. Och tillsist orkade hon inte mer och föll ihop under ett berg av stenar som jag nu kämpar att lyfta bort från henne. Men det är tungt. Men långt där under hör jag henne fortfarande, hon kämpar för att nå fram till mig. Så jag fortsätter lyfta bort stenar, en efter en.

Livet har som utbränd har vissa dagar varit tuffare än andra, jag har haft dagar då jag kräkts, haft diarré och ångest samtidigt som rummet snurrat o det känns som man ska dö. Jag har knappt orkat gå till toaletten vissa dagar, Jag har glömt vart jag bor, råkat lämna spisen på när jag gått ut, har fått panikångest av att bara äta eller tanken att gå utanför dörren och behövt åka in till psykakuten. Det har varit många sömnlösa nätter och nätter då man inte vågat blunda i vetskap om att hjärnan kan börja tänka på så mycket hemskt. På grund av utmattningen så utvecklade jag både panikångest och social fobi. Så trots att jag älskar människor, brukade arbeta med människor och stå och prata framför människor, så klarar inte min hjärna längre av att vara nära dem. Hjärnan ser både människor och platser som ett hot och vill endast fly därifrån. Detta är något jag fortfarande jobbar mycket med idag.

Känslan när man kraschat är rätt speciell, världen krymper från ingenstans och helt plötsligt handlar hela livet om mig och min sjukdom. Genast måste jag förändra mitt tänkande och ändra min personlighet, för den personligheten var tydligen inte hållbar.  Så utmattningen blir egentligen en liten identitetskris och man försöker ta reda på vem man är utan att prestera, utan att hjälpa andra och utan att säga Ja hela tiden. Jag kan inte längre mäta mitt värde i mina prestationer, Jag kan inte längre prioritera andras mående framför mitt. Stoltheten och självförtroendet får sig en knuff när man nu inte heller längre klarar av det man en gång gjorde och måste be om hjälp och visa sig svag.

Men jag har mina föräldrar, min läkare och min kurator att tacka för att jag tog mig igenom perioden när världen var som mörkast. Utan dem vet jag inte vad jag hade gjort.

Det har nu gått snart ett år sen jag kraschade och Jag är fortfarande sjukskriven på heltid. Men idag orkar jag mer och går dagliga promenader och lyssna på fåglarna och jag ser positivt på framtiden. Jag känner mig hoppfull och ser fram emot att se hur jag förändrats som person och vart den nya vägen kommer ta mig. Men hade jag för ett år sen sett mig själv nu, så hade jag inte kännt igen mig själv.

Ta hand om er där ute!

 

Vill du dela din utmattningsresa i vår blogg? Kontakta oss på mail: raktinivaggenpodcast@gmail.com

Vill du veta mer om Madelene? Besök henne på Instagram: @Madde210

 

Ett svar

  1. Shahin skriver:

    Du är en vacker kvinna med en vacker ande som förtjänar det bästa👍🏻

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Copy link
Powered by Social Snap