Blogg 18: âJag tror jag blev lite bĂ€ttre bara av att öppna upp.â
Reidar â 42 Ă„r, delar sin utmattningsresa
â Jag vet inte var min utmattningsdepression började. Det kan ha varit stressen pĂ„ mitt dĂ„varande jobb som socialsekreterare, i sorgen, ilskan och frustrationen över min separation eller pĂ„ skolgĂ„rden dĂ€r jag lĂ€rde mig att pojkar inte grĂ„ter och Ă€r svaga.
Jag har funderat otroligt mycket pÄ mig sjÀlv sedan jag blev utmattad och kan se att allt hÀnger ihop. Hur prestation blev sÄ otroligt viktigt i mitt egenvÀrde. Att jag alltid kÀnde att jag mÄste vara stark och hÄrd. Att jag hade sÄ svÄrt att prata om hur jag kÀnde. Hur jag förvÀntades vara av andra och hur jag pÄverkats av samhÀllet att se lycka som nÄgot man uppnÄr genom arbete och pengar.
Första gÄngen jag började uppleva tecken pÄ stress och nedstÀmdhet var i början av 2000-talet. NÄgonstans dÀr började det som slutade i min sjukskrivning; KarriÀr. BostadslÄn. Mindre tid för
reflektion. Jag tappade bort mig sjĂ€lv i andras behov. Förlorade kontakten med min rot – JĂ€mtland och mina vĂ€nner. Jobb. Jobb. Jobb. Alltid nĂ„got jag inte kĂ€nde att jag hann med. Jaga framtid, prylar, prestationer, upplevelser. Inte hĂ€r och nu utan imorgon och tillslut separation och ett barn som blev allvarligt sjukt.
Jag var sÄ trött och ledsen att jag inte hade nÄgon önskan att fortsÀtta framÄt med nÄgonting. Inte ens mig sjÀlv. Det mest skrÀmmande ögonblicket, och vÀndpunkten, var nÀr jag kom pÄ mig sjÀlv med att sitta och fundera pÄ vad jag kunde fÀsta för tungt i en kedja jag hade sÄ att jag kunde ta bÄten ut pÄ sjön och sÀnka mig ner i vattnet. DÄ insÄg jag att jag behövde söka hjÀlp.
Genom Ären har jag provat medicinering och samtal. Det första hjÀlpte mig inte. Det andra var bÀttre. Det viktigaste i att bli frisk har varit tre saker:
Fysisk och mental trÀning, att öppna upp och börja prata pÄ riktigt om min depression samt att försöka acceptera det som en sjukdom och bli vÀn med den.
För mig var det en befrielse nÀr jag började prata om sjukdomen. Jag skriver idag om det pÄ mitt instagramkonto @depressionscoachen för att hjÀlpa andra. Jag Àr öppen med hur jag mÄr med vÀnner och kollegor. Jag tror jag blev lite bÀttre bara av att öppna upp. Plötsligt var jag inte sjÀlv med det dÀr monstret i huvudet och jag fick en chans att jobba med mig sjÀlv pÄ riktigt. Jag önskar bara att jag hade gjort det tidigare. Man kan inte leva med depression om man inte kan prata om den. DÄ Àter den upp dig. Den bygger bo i ditt huvud och tar över din vÀrld.
Den fysiska och mentala trÀningen hittade jag i en boxningslokal. NÀr jag mÄdde som sÀmst och var sjukskriven gick jag för att testa boxning och jag fastnade direkt. DÀr fick jag en kanal för att fÄ ur mig frustration, jobbade med att bli stark mentalt och jag fick trÀna mig frisk. Det blev ett andningshÄl. Det var bara dÀr jag kunde stÀnga av alla tunga tankar och kÀnslor en stund. Den tillhörande löptrÀningen ersatte mina antidepressiva mediciner. Att jag idag jobbar heltid och nÀstan Àr tillbaka dÀr jag var innan allt hÀnde tackar jag mycket min trÀning för. Idag boxas jag inte lÀngre men jag Àr trÀnare i samma klubb. IstÀllet för sandsÀck sÄ anvÀnder jag nu skivstÄng regelbundet. TrÀning har blivit min frÀmsta terapi och jag ser hur otroligt viktig det Àr att jag trÀnar regelbundet.
Det sista, att bli vÀn med min sjukdom Àr det jag har svÄrast med och det jag sliter mest med idag. Men jag vet att om jag accepterar utmattningsdepressionen blir den bara en sjukdom, inte en
personlig brist. Den blir ocksĂ„ nĂ„got jag kan lĂ€ra mig mer om, nĂ„got jag kan förstĂ„, hantera, förebygga och kanske leva med. Idag kan jag skilja pĂ„ vad som Ă€r jag och vad som Ă€r min depression.Â
Jag kan acceptera att sjukdomen pÄverkar mina tankar och mina beteenden och jag slipper kÀmpa med besvikelsen över att jag inte rÀcker till ibland. Jag kan acceptera att jag aldrig kommer kunna göra vissa saker, vissa aktiviteter och vissa framtidsdrömmar fullt ut.
SÄ fort jag accepterade att det hÀr Àr nÄgot jag kanske mÄste leva med resten av mitt liv, sÄ blev det ocksÄ nÄgot jag slapp lÀgga energi pÄ att fly ifrÄn. NÄgot som inte var hotfullt. NÄgot som inte förstörde mer, eller ja, kanske förstörde mindre. Och framförallt har jag slutat sörja, Ängra och vara bitter över det som utmattningsdepressionen orsakat.
Det har varit en lÄng process för mig. UngefÀr 5 Är har det tagit för mig att komma dit jag Àr idag. Jagkanske hade kunnat komma hit snabbare och sluppit mycket av mitt lidande om jag hade kommit till
insikt om mig sjÀlv och orsakerna till min sjukdom tidigare.
Det jag skulle önska att alla som hamnar i min situation gör Àr att söka samtalshjÀlp snabbt och fundera pÄ grunderna till varför man hamnat dÀr. Jag tror att nÀr man förstÄr varför man mÄr som
man mÄr kan det vara lÀttare att hitta sÀtt att ta sig ur det. Mediciner Àr nödvÀndiga för mÄnga menjag tror ocksÄ att sjukvÄrden behöver anvÀnda fler metoder för att behandla psykiska sjukdomar.
Man behöver se till andra möjliga behandlingsformer, och jag vet att trÀning kan ge sÄ mycket för sÄ mÄnga.
Â
Vill du dela din utmattningsresa i vÄr blogg? Kontakta oss pÄ mail: raktinivaggenpodcast@gmail.com
Vill du veta mer om Reidar? Besök han pÄ Instagram: @depressionscoachen
