Blogg 12: “Jag blev någon annan, än mig själv”

Blogg 12: “Jag blev någon annan, än mig själv”

Sanna – 42 år, delar sin utmattningsresa

— Tid. Något vi ofta har för lite av. Under delar av hösten, har jag haft mycket tid för mig själv. Det har varit värdefullt. Och jag har ägnat en del av den tiden åt att skriva. Jag har alltid mått bra av det, men prioriterar bort det. Just när tiden inte räcker till.

Att skriva ger mig en slags lättnadskänsla. Jag tycker att det är roligt, nyttigt, läkande och ett bra sätt att bearbeta livet på. Och jag har bearbetat en mängd saker den senaste tiden. 

En fredag i oktober gick jag hem lite tidigare från jobbet. Jag hade sovit dåligt och hade huvudvärk. Och haft en allmänt dålig dag. Redan i trapphuset kom tårarna. Men jag orkade inte bry mig. Det hade hänt ett par gånger tidigare. Men jag hade aldrig känt mig så urblåst och värdelös, som jag gjorde just då. Helt dränerad på energi. Och jag ville bara hem. Jag hade haft mycket ”på mitt bord”, under en lång period. Varit tillmötesgående och ambitiös. Pressat mig själv, lite mer. Och känt mig otillräcklig.

Jag blev mer och mer frustrerad över arbetssituationen och vände ut och in på mig själv för att hinna med. Jag gjorde inget bra jobb, men det blev gjort. Jag ville inte klaga eller vara besvärlig. Det var ju lite körigt nu, för fler än mig. Nu är det som det är. Det finns de som har det betydligt värre! Skärp dig, sa jag till mig själv.

Jag sov dåligt och hade känt ett konstigt tryck över bröstet. Haft ont i magen och i huvudet väldigt ofta. Men ignorerat det, och tänkt att det går över. Det blir bättre. Det är bara att köra på! Så jag växlade upp och gasade på. Och jag ökade hastigheten. Just då fanns inget annat alternativ.

Till sist fick jag tunnelseende. Jag prioriterade bort det som gav mig energi och ägnade mig enbart åt det som tog all min kraft. Jag tänkte ständigt: Du måste jobba på! Och hålla undan! Och jag bet ihop. I efterhand så vet jag att det är en jättedålig metod.

Tyvärr blev det inte bättre. Jag blev mer och mer nedstämd, sammanbiten och ofokuserad. Drog mig undan, för jag orkade inte vara social. Eller visa mig svag. Eller lyssna, för den delen. Jag hade inget tålamod. Jag hittade inte ord, kunde inte tänka klart och glömde saker. Fick andnöd och migrän. Och jag ville bara gråta. Det kändes fruktansvärt. Jag hatar verkligen att känna mig svag, oskärpt och disträ! 

Och att förlora kontrollen. Jag blev någon annan, än mig själv. Hela kroppen strejkade och skrek troligtvis: Men bromsa nu då! Men jag kunde ändå inte förstå. Jag blev helt klart dum i huvudet!

Min syster och min svägerska fick hög puls och blev ledsna, när jag beskrev min arbetssituation, och berättade hur pressad jag kände mig. De försökte tala om för mig att det var ohållbart och ohälsosamt.

Sanna, du håller på att gå in i väggen! Men jag svarade, att det snart kommer att kännas bättre. Jag behöver bara vila lite.

Det är inte så farligt!

Men till sist gick det in, och jag tog mig till läkaren.

Jag blev sjukskriven. 

Och jag föll. Ner på botten.

Utmattningssyndrom. Ja, det hade jag ju hört talas om. Men att det skulle drabba mig. Det trodde jag aldrig!

Jag är fostrad till att vara stark, duktig, snäll och hjälpsam. I alla lägen. Jag har alltid jobbat hårt och mycket. Jag är van vid ett högt tempo, hög arbetsbelastning och högt ställda krav (både från min omgivning, och från mig själv). Jag har nära på levt, för att prestera och leverera, ända sen jag gick i skolan. Och jag har ofta värderat mina arbeten högre än mig själv. Och jag kör på! Alltid!

Så sjukt. Och så fel. 

Men det är mycket i mig och min person, som sitter så djupt rotat.

Nu har jag varit hemma ett tag. Det har varit välbehövligt, overkligt och rätt omtumlande. De första veckorna sov jag i stort sett bara. Jag var så totalt kraftlös. Och ihålig. Men kände mig ändå blytung. Jag höll på att svimma när jag hämtade posten, nere vid porten. Så småningom tog jag mig ut och gick runt mitt kvarter, det var en enorm kraftansträngning. Att lyssna på radio/poddar eller se på TV var helt uteslutet. Det var alldeles för rörigt. För mycket ljud och prat. Att läsa gick inte heller. Jag hade ingen koncentrationsförmåga.

Under den första tiden, lyssnade jag bara på lugn och stillsam musik. 

Så småningom bakade jag lite, målade i en sån där mandalabok, stickade på en halsduk och lagade ordentlig mat. Och bara vilade. Det var så välgörande. Numera har jag ro att ligga på spikmattan i mer än 30 min och jag fixar att göra några enkla yogaövningar.

Men det pendlar fortfarande upp och ner. Vissa dagar känner jag mig så matt och innehållslös.

Jag orkar knappt tänka en tanke, ibland hittar jag dem inte ens. Jag känner mig långsam och ofokuserad. Och jag blir bara ledsen och besviken på mig själv.

På situationen och mitt nederlag.

Att jag är, där jag är. Och jag känner skuld.

Medan andra dagar är bra, på så sätt att jag tar mig ut, och iväg. Gärna på en långpromenad i skogen eller vid vattnet. Eller så blir det pickleball eller gymmet. Och jag känner mig faktiskt rätt stark. Det är en bra känsla att stå upp för sig själv. Och jag förstår att jag har kommit en bit på vägen. Jag försöker att vara snäll mot mig själv. Och jag behöver fortfarande mycket vila. Jag behöver stillheten och tystnaden.

Jag känner mig hoppfull! Jag är på rätt spår. Jag andas och får energi. Jag är långsamt på väg ut ur någonting. Mot något annat. Kanske kommer jag att möta ett annat jag? En annan verklighet? Ett annat arbetsliv? En annan arbetsplats?

När jag tagit mig igenom den här märkliga processen, så vet jag ju egentligen inte vad som väntar. Jag har inga svar, än. Och det känns okej.

Men jag vet att varje steg, jag tar bort från utmattningen, känns stora för mig.

Och jag har insett att jag måste ha tålamod, och vara sann mot mig själv. Och mot min omgivning. Jag måste acceptera att jag har blivit förändrad. Jag behöver jobba en hel del med mig själv. Jag måste sätta gränser och förstå att jag har ett värde genom att ”bara” vara jag. Och jag måste själv se till att det finns goda förutsättningar, för att jobba i minst 25 år till.

Jag är väldigt tacksam för min underbara och älskade familj och mina fina vänner. De som funnits där och lyssnat och gett mig kraft, glädje, kärlek och mod, när jag har varit sänkt.

Jag är också tacksam över att leva och arbeta i ett land som Sverige. Man kan bli sjuk, det är okej. Man får vara hemma, och det finns tid för återhämtning. Och gott om tid att reflektera över sin egen person. Och sina erfarenheter. Men också över sin arbetsgivare, den organisation, arbetsmiljö och de arbetsförhållanden man lämnade. Tid att ifrågasätta sig själv, sina val och prioriteringar. Men viktigast av allt, man kan få hjälp att förändra.

Jag tror att ur allt det här tråkiga, kommer det att komma någonting bra. Man lär sig om sig själv och sin tillvaro, hela tiden. För mig blev det en väldigt hård läxa. Och jag önskar att ingen skulle behöva drabbas av utmattningssyndrom. Men tyvärr är det ju en verklighet för väldigt många idag.

Och det är så mycket som skulle behöva förändras i vårt prestationssamhälle, där tempot är högt, kraven är höga och rätt resurser ibland inte finns.

Men ett som är säkert, är att jag aldrig någonsin igen, ska hamna där jag har varit och fortfarande är.
Och det känns skönt att veta att man inte är ensam i detta. 

 

Vill du också dela din utmattningsresa i vår blogg? Kontakta oss på mail: raktinivaggenpodcast@gmail.com

Vill du veta mer om Sanna? Besök henne på Instagram: sannavictoriaf

 

4 svar

  1. Cecilia Feltenmark skriver:

    Så stolt över dig min fina syster att du prioriterar dig själv och ditt välmående❤️ Du och jag❤️

  2. Caroline Snygg skriver:

    Tack för att du delar med dig utav din resa och du är inte ensam . Skönt att läsa och se att såhär har jag också. Vissa dagar är ok , vissa bra och vissa ingen ork alls. Styrkekramar Caroline

    • Sanna Feltenmark skriver:

      Tack för att du läste min text, Caroline!
      Det är ledsamt att höra att vi är så många, som är i detta. Men samtidigt fint att veta att man inte är ensam.
      Allt gott till dig! Och styrkekram tillbaka!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Copy link