“Bestämde mig för att jag aldrig mer skulle tillbaka dit, och så blev det.”

Amanda:

Hej.
Mitt namn är Amanda och jag är 29 år gammal, det här är min historia. Eftermiddagen en 9e mars 2018 tog mitt liv en dramatisk vändning och jag gick så fint som det heter – rakt in i väggen. Det var som att något hände inuti mitt huvud och jag kände mig som i en bubbla, ju längre tiden gick ju räddare blev jag. Efter några timmar fick jag en kraftig panikångestattack och vi fick ringa ambulans. Ingen läkare kunde hitta något och jag trodde verkligen att jag skulle dö. Jag tyckte att läkarna var idioter som sa till mig att det var stress.
Veckan efter blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom och paniksyndrom. Jag hade ångest konstant i flera månader och har det fortfarande i perioder (det rann i huvudet, jag bara grät, kräktes), yrsel, hjärtklappning, sömnsvårigheter, trötthet, dåligt minne och koncentrationssvårigheter. Jag var heltidssjukskriven i 4 månader och 3 månader av dem låg jag i sängen hemma hos min mamma. Jag tog mig inte upp och kunde inte ta hand om mig själv. Först gången jag skulle laga mat som var cirka 2 månader efter sjukskrivningen tog det så mycket energi så jag inte kunde äta när jag lagat klart maten. Jag fick lägga mig och vila i 2 timmar innan jag kunde äta. Jag började lära mig andas, tog min dagliga promenad trots att det kändes som jag skulle ramla ihop, jag var i skogen och en brygga vid vattnet blev min bästa vän, där kunde jag återhämta mig. Jag var mitt i livet och 28 år gammal. Jag älskade att vara på gymmet men klarade inte längre av att gå dit. Jag fick ångest av att gå in på min arbetsplats, som bara ställde högre och högre krav. Mindre personal, mer arbetsuppgifter. Jag brukade älska mitt jobb, men det gjorde mig också sjuk. Det kändes inte heller som chefer osv brydde sig särskilt mycket heller, men fick ingen respons. Så jag bestämde mig för att jag aldrig mer skulle tillbaka dit, och så blev det. Jag sökte in på högskolan och kom in i augusti 2018. Jag var livrädd på grund av att jag mått så dålig, hur skulle jag klara att plugga på heltid? Det visade sig att det var det bästa valet jag gjort i mitt liv.

I samma veva fick jag reda på att jag var gravid, så jag lämnade min arbetsplats, pluggade istället och är idag mamma till en 7 månaders flicka.
Jag har kämpat med mitt mående och mitt psyke för att ta mig dit där jag är idag och det har varit tufft. Så många dagar som jag velat ge upp. Jag kommer aldrig kunna säga att jag är glad att utmattning drabbade mig, jag har lärt mig en läxa och förstår vikten av återhämtning men jag sörjer också personen jag var innan utmattningen.
Idag kommer utmattningen i skov. Jag försöker hela tiden att fördela energin och återhämta mig, men när jag gått igenom stressiga perioder kommer bakslaget med yrsel, ångest, hjärtklappning och trötthet. Då är det viktigt att jag funderar på hur livet sett ut ett tag och då kan jag mer förstå att kroppen reagerar som den gör. Kroppen vill att jag varvar ner, och gör jag det inte själv så hjälper mig kroppen med det, då orkar jag inte helt enkelt.
Jag kämpar varje dag för att hitta balans i livet, men jag är inte på långa vägar läkt ifrån utmattningen och jag kommer nog aldrig bli helt återställd, men jag är glad för livet jag har idag. Ifrån nått ont kommer alltid något gott.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *