94. ”Skulle lösa allas problem” – Louise Henning

Jag börjar mer och mer förstå grejen med att skriva ner vad man är tacksam för.

Det finns ett ordspråk som lyder: Vi ser vad vi fokuserar på. På något sätt behöver inte ekvationen vara mer komplex än så, om vi inte väljer att göra det svårare. Desto mer fokus vi ger till tacksamhet, desto fler saker kommer att flöda in i vårt liv, som vi kan vara tacksamma över.

Tre saker jag är tacksam för idag:
1. Ett givande samtal med min syster @sjalensbudbarare som fick mig till att se saker ur nya perspektiv. Inte konstigt att hon är coach(asgrym)
2. Att jag känner mig lite mer lugn och stabil efter att ha vilat mycket under gårdagen.
3. Att det är så himla skönt väder med frisk luft och att jag bor nära en skog.

Vad är du tacksam för? Skriv gärna 1-3 saker om du vill. ♥️ ...

En gång i tiden var vi små och behövde lära oss att gå. Först kröp vi. Sedan provade vi att stå upp. Sedan ramlade vi. Men vi provade igen. Vi ställde oss upp, gick en liten bit, men sen kanske vi föll igen. Tiden gick. Sträckorna blev längre och fallen färre. Någon gång föll vi hårt och vi grät. Vi lärde oss från fallen och fortsatte att öva. Och en dag kunde vi plötsligt gå.

Tänk dig metaforiskt din återhämtningsresa från utmattningen som din resa till att börja gå för första gången. Visst finns det likheter? ...

Heltidsstudier, träning flera gånger i veckan, umgås med vänner, städa lägenheten, långpromenader på helgerna, storhandla, skriva en bok eller plugga långt in på kvällen. Varför gör jag allt det här? Utåt sett anses jag flitig, driven och framåt. "Du studerar för din framtid.", "Du tränar för din hälsa." och "Du vet vad du vill.". Hur kan du veta att det här stämmer? Hur vet du att det är anledningen till det jag gör? Hur kan du säga det här till mig, utan att du egentligen frågat? Du har till viss del rätt i dina uttalanden, men den största anledningen till att jag gör allt det här är för att slippa vara i mig själv. Slippa påträngande destruktiva tankar, undvika stark/ihärdig ångest och för att minska risken att slungas tillbaka till traumatiska minnen. Min funktion har blivit en fasad för min dysfunktion. Det här har blivit ett problem för mig i psykiatrin, där jag anses ha för hög funktionsnivå för att få den behandlingen jag önskar. Jag gör saker för att trycka undan och "glömma" för en stund. De har dock svårt att förstå det här, och jag blir inte sedd eller hörd. Det de ser som prestation hos mig är egentligen majoriteten av tiden en överlevnadsstrategi. Mitt sätt att hantera livet på - inte hållbart men nödvändigt till och från i väntan på vård.

Människors prestationer och funktioner kan utåt sett anses vara bra, men frågan är vad som finns bakom. Vad är det som gör att en person ofta jobbar över? Vad är anledningen till att en person hela tiden har almenackan full? Tänk efter. Och våga fråga.
Vad väcks i dig när du läser det här? 🍁❤️ Kram, Jennifer ...

ANIA WITWITZKA är en konstnär med polskt ursprung och är född och uppvuxen i Stockholm. Hon är utbildad i England på två ledande konsthögskolor: Cumbria Institute of the Arts och Dartington College of Arts. Hennes arbetslivserfarenhet som grafisk formgivare, föreläsare, projektledare och kursledare har, tillsammans med hennes starka intresse för kreativiteten som källa till människans blomstrande gett henne en stadig bas som konstnär. Det var under en period av utbrändhet som Ania kom i kontakt med intuitivt måleri och målerimetoden Vedic Art som var en av flera vägar som ledde till hennes återhämtning och ökade åtagande till att stötta andras kreativitet för läkning och personlig utveckling. Sedan ca 6 år tillbaka lever Ania på sitt måleri och sina kurser och driver Shine Through Art AB. I dag är hon bosatt i Vaxholm utanför Stockholm med sin man och undervisar i måleri och entreprenörskap för konstnärer via internet och i sin ateljé.
www.shinethroughart.com
kramarAnia ...

...

Vilken muskel stärker du just nu? ...

Tacksamhet.
Jag har en nära vän som hjälper mig att ligga på vården; säga vad jag behöver och vad jag önskar. Hon har ringt till psykiatrin ett par gånger denna veckan för att hjälpa mig att förklara mitt mående. Hon har berättat farhågorna med att de inte ser min problematik i och med att de anser mig vara mycket välfungerande i vardagen. Jag har länge känt att det varit till min nackdel, i stöd från vårdens sida, att jag pluggar heltid, bor själv i en lägenhet, tränar och har vänner. De anser att min funktionsnivå är väldigt hög, men de ser inte riktigt lidandet bakom, och att plugget och de flesta aktiviteter jag gör är för att slippa vara i mig själv med tankar, känslor och minnen. Det är oftast ett undvikandebeteende, men det ses inte som det i psykiatrin, utan för det tas jag som driven trots att jag försökt förklara många gånger. När min vän har ringt till psykiatrin har hon varit tydlig, rak och ställt krav. Jag har själv svårt att ta den rollen då jag inte vill vara till besvär, och när jag väl försökt uttrycka det så har jag inte tagits på allvar. Det är en lättnad för mig att få den här hjälpen av min vän, och att hon verkligen vågar/kan vara ärlig mot dem och inte förminskar mig i det som jag lätt själv kan göra. Jag kan ibland tänka; är jag värd att få hjälp från vården och få den här sortens stöttning från mina vänner? Oavsett så är jag så enormt tacksam för mina vänner och det stöd jag får ❤️

Vad känner du tacksamhet för? Kram, Jennifer 🌸 ...

Vad du än känner och upplever just nu, så är det okej. Det är okej att vara människa helt enkelt. Denna påminnelse kom till mig idag. ...

...