92. ”Jag känner mig ofta värdelös” – Nikki Isaksson

Ja listan kan i princip göras hur lång som helst. På saker som jag behöver för att allting ska bli bra. Men om jag bara för en kort stund föreställer mig att jag skulle få allting det där som min hjärna har lurat mig till att tro att jag behöver för att jag ska må bra/eller vara en lyckad människa. Hur hade mitt liv egentligen varit annorlunda? Jag hade antagligen bara hittat nya ouppnåeliga mål som fått mig till att fortsätta att sträva vidare mot något ännu högre luftslott. När jag på ett instinktivt plan egentligen vet att jag har allt jag behöver just här och nu.

Jag råkade komma in på @erikabergkvist_ instagramprofil och fick se att hon delat en artikel i sin biografi. Där rubriken hette något i stil med ”Jag ville bli störst, bäst, snyggast” typ. Detta fick mig till att reflektera över just detta. För jag kunde så känna igen mig i detta. Framförallt där jag befinner mig i livet just nu. För vad jag än tar på mig så märker jag ganska fort att det blir så viktigt för mig att bli störst och bäst. Men jag känner samtidigt att jag inte mår bra av det.
Så jag frågade mig imorse: Varför håller jag på såhär för? Jag fick inget bättre svar än att jag behöver stanna upp och ifrågasätta mina idéer och trosystem kring just detta.
Vad dyker upp i dig? // Alexander ...

"Försök att ha lite kul Jennifer", kom jag på mig själv tänka ikväll. Jag ville helst gömma mig i ett hörn, försöka få ut sorgen över att inte orka med sociala sammanhang och att det tar mer energi än det ger mig. Ångesten steg när jag hörde de andra prata om plugg och tenta, kände mig tråkig när jag inte orkade delta i samtal och jag var mest tyst/tillbakadragen i rummet. Dödstankarna fick mer uppmärksamhet av mig än själva evenemanget jag deltog på. Jag orkade inte vara där. Blev ledsen av att vara så begränsad i måendet. Jag längtade till sängen och att få sova. Tröttheten, utmattningen, har känts av alltmer den senaste veckan. Jag får ta i för att orka gå i uppförsbackar - mjölksyra känns av i hela kroppen, blir hjärntrött av kortare samtal och jag behöver jobba för att inte somna på dagen. Trots det här försöker jag fylla på med positiv energi - men det mesta tar av mitt energiförråd istället för att fylla på. Jag har svårt att hitta ro, vilket gjort att jag varit väldigt aktiv, men jag orkar egentligen inte med det i den utsträckningen. Jag känner att jag är påväg in i en tyngre period, och rent utmattningsmässigt känns det som att jag behöver få sova i en vecka. Jag hoppas så mycket på att jag kan få behandling genom dagvård inom psykiatrin i februari - jag behöver hjälp, speciellt med tanke på den extrema perioden som finns i backspegeln. Jag tog beslutet idag, tillsammans med skolans SYV, att förlänga mitt studieuppehåll tills hösten. Jag ska försöka landa i det - inte döma eller slå på mig själv i det.
Tack för att du läste hit. Kram, Jennifer 🌸❤️ #utmattningssyndrom #ungochutbränd #studieuppehåll #dagvård #psykiatrin #raktiniväggen ...

📝Ny blogg📝

Anja – 18 år, delar sin utmattningsresa — Sedan jag var ungefär 7 år gammal så har jag alltid haft en press på mig själv. Det var inte bara på en sak som jag ställde press och krav på mig själv utan det var på allt som jag gjorde och sen kom också pressen på att jag behövde vara på “topp” hela tiden och det fanns inget där i mellan.

Det var bara att köra 100% eller att ge upp och jag hade inte så många val att välja på för det var så det såg ut för mig när jag var mindre. Detta var och är något som jag var och är tvungen att kämpa mig igenom än idag. Prestationen visade sig överallt, varesig det var inom skolan, idrotten, familjen, hemma eller med kompisar. Det var en press som jag själv satt på mig själv för jag trodde att jag klarade av mer än vad jag gjorde.
För ibland sätter jag upp alldeles för höga mål vilket gör att jag lättare blir besviken på mig själv när jag sedan inte klarar av att leva upp till målen. Att jag hade för höga krav var något som jag inte riktigt ville erkänna för mig själv i min värld. För när jag väl hade bestämt mig för något så fanns det ingenting som kunde stoppa mig.

I min hjärna är allt ibland som en berg- och dalbana. Allt är kaos och inget fungerar för jag har så många tankar i mitt huvud. Det är som att jag knappt själv hinner med – för så jobbigt kan det vara. Så kan jag ha det dagligen vissa dagar. Livet går upp och ner – så är det för oss alla. Men idag har jag försökt lära mig att jag inte ska ha så mkt krav och press på mig själv för det är då jag inte mår bra. Detta är något som jag jobbar med dag för dag hela tiden. Stressen blev helt enkelt för mycket för mig och jag hade för “många bollar i luften” som man brukar säga. Jag börjar att bli frisk igen men det tar tid. Innebandyn och parasporten betyder väldigt mycket för mig i mitt liv.

Vill du läsa fler utmattningsberättelser? Besök vår hemsida: www.raktiniväggen.se ...

🎙Ny podd - 122. Extrem höst🎙

Den första egna poddinspelningen på cirka fyra månader. Jennifer berättar om sin tuffa höst och de perioder som hon tillbringat på sjukhus. Alexander berättar om balansen mellan hans stöttande till Jennifer och att ta hand om sig själv. Han delger även hur hans senaste månader varit generellt.

Hör väldigt gärna av dig om du vill delge hur du upplevde avsnittet, om du har egna erfarenheter eller om du har någonting annat som du vill delge oss. Vi tar tacksamt emot all feedback.

Värme och kärlek till er från oss ❤️ Ni finner avsnittet på följande länk: https://link.chtbl.com/Raktinivaggen ...

📝Ny textdelning/blogg📝

Camilla, 36 år: ”Jag har funderat över vad det egentligen är som formar oss till dem vi är. Är det minnen, erfarenheter eller trauman? Kanske är det alla tre. När jag var fem år hände det som inte fick hända. En nära släkting till mig bestämde sig för att nyttja min kropp för sin egen njutning. Jag förstod inte vad som hände, men jag visste att det var något fult för han sa att jag inte fick berätta det för mina föräldrar. Med tiden ville jag ändå slippa bära på det själv så jag började att skriva dagbok. Till en början rev jag ut sidorna och kastade dem för att jag äcklades så mycket av det som hänt, men så småningom lät jag sidorna vara kvar och jag lät den ligga framme olåst. Jag ville så gärna att någon skulle hitta den och läsa den. Läsa om hur han tog det som var mitt ifrån mig men ingen läste den.Det var då som tankarna började komma - om någon jag kände kunde skada mig så, vem skulle jag då kunna lita på? Sakta men säkert började jag att stänga inne saker och jag la bara mer och mer på hög som jag struntade i att ta tag i. Några år senare så träffade jag mannen som skulle bli pappa till min pojke. Det blev början på år av ångest och psykisk misshandel. Jag minns fortfarande morgonen när jag hade bestämt mig för att lämna honom. Jag sa till mig själv att jag hade två val: antingen tog jag livet av mig eller så flyttade jag. När jag väl hade flyttat ifrån honom fick jag panik. Jag insåg att jag hade så mycket obearbetad skit i bagaget och jag visste inte var jag skulle börja. Jag tog hjälp av en gammal ”vän” – min ätstörning. Jag hanterade min ångest genom att fokusera på den istället eftersom allt det andra kändes övermäktigt. Att prata om våldtäkten, min barndom och åren med mitt ex var svårt. Jag var så van vid att stänga inne allt. När jag väl träffade en kille som inte behandlade mig som skit blev jag rädd. Vad var haken? När skulle han såra mig? Det hade ju alla andra gjort. Jag blev ett kontrollerande, osäkert och svartsjukt monster. Hon kallades för ”Psycho Bitch”av min pojkvän och så småningom även av mig.”
Vill du läsa klart hela Camillas resa? Besök i så fall vår hemsida: www.raktiniväggen.se ...