69. Sheila är dagens delningsgäst

Nu har det gått över 5 år sedan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Jag är inte längre sjukskriven, utan jobbar 50 procent. Men jag är långt ifrån att vara frisk. Och idag har jag en riktigt tung dag efter knappt 2 timmars sömn. Jag tillhör nog en av dem som kraschade väldigt hårt. Precis som för många andra, har resan gått väldigt upp och ner. Men på senaste tiden har jag backat rejält i mitt mående. Det finns flera orsaker till varför. Men jag har märkt att jag har haft väldigt väldigt svårt till att acceptera att jag backat som jag gjort. Jag borde ju må bättre vid det här lagret? Jag borde inte sova 2-4 timmar per natt? Det gjorde jag ju i början för 4 år sedan. Been there done that. Inte ska jag vara där igen? Har jag inte lärt mig något alls? Vad ska det bli av mig? Det är nästan som att jag skäms att prata om det. I början tyckte jag det var svårt men då kändes det mer okej på något sätt. Nu tänker jag att människor i min omgivning har tröttnat. Hallå Alexander, det har gått 5 år? Nu har vårt tålamod försvunnit. De tänker antagligen inte så. Utan detta visare väl snarare vilka hjärnspöken jag har emellanåt. Jag vet så många personer som har insjuknat efter mig och tillfrisknat före. Men hallå? Du får ju inte gå före mig? Jag är glad för din skull men lämna mig inte ensam.

Jag vet såklart att vi alla behöver olika lång tid. Vissa kraschar lättare och vissa djupare. Vissa fångar upp kroppens varningssignaler tidigare och vissa senare. Vissa behöver längre tid för att göra förändringar än andra. Men vi går ju alla under samma diagnos. Samma tak. Satans vad svårt det är att inte jämföra sig...

Känner du igen dig? ...

Jag jämför mig så mycket med andra människor i plugget. Varför? Det undrar jag med. Tänker att jag borde hit, och borde dit, ska testa det där även om måendet inte håller för det, säga ja dit och okej dit. Det är egentligen helt orimligt att jag jämför mig med individer som mår bra. Hur mycket är det värt att pressa sig i sitt mående, för att lyckas prestera i sina studier? Jag brukar tänka "Jag borde klara det här.", "Jag kan väl iallafall testa att gå till praktiken, även om det troligtvis inte kommer att fungera...?", "Jag har ju redan dragit ut på examen i ett år, på grund av sjukskrivning, inte ska jag väl dra ut på det ännu mer?", MEN hur rimligt är det? Hur snäll är jag mot mig själv genom att jämföra mig med andra som läser mitt program, och som troligtvis mår betydligt bättre än mig? Jag fightas med tankar om att jag borde göra praktiken som snart är här, att det är onödigt att låta tiden gå och att jag helt enkelt får stänga av om det blir för tufft. DOCK håller det inte att stänga av längre. Det bryter ner mig inifrån. Samtidigt som ovanstående har jag fått avrådan att göra praktiken från mina lärare, psykolog och vänner - som kan se situationen utifrån. Och se vad jag behöver. Tillslut, trots mina tankar om alla borden och måsten, så lyssnade jag på dem. Valde att försöka ta hälsan före studierna. Jag har dock en gnagande känsla inombords som gör att jag våndas lite över mitt val att avstå och flytta fram den. Jag har velat fram och tillbaka mååånga vändor dessa dagar.. "Tänk om hit, tänk om dit, borde och ska, ska inte och nej". Mitt i kaoset i huvudet, och jobbiga känslan kring att ha sagt NEJ till prestationen och borde-jaget, så finns det en känsla av lättnad. Det känns fint att jag lyssnade på människorna omkring mig, och även till min innersta känsla. Och om man tänker efter, hur lång tid är fem och en halv veckas praktik i det stora hela? Examen blir framskjuten, men det är den redan. Och som min psykolog sa när jag uttryckte att jag borde göra praktiken, "Men du borde må bättre också Jennifer.". Det var någonting i det hon sa, som fick mig att känna lite av en "Aha. Där sa du någonting.". Tack för det.

Vad dyker upp i dig när du läser? 🧠❤️ ...

Malin Gunnäng. Efter drygt 10 år som högpresterande prestationsprinsessa fick jag känna på den där väggen som jag själv inte trodde existerade. Och steg för steg påbörja en resa (som inte varit spikrak utan med bakslag och mycket lärdomar) för att lära känna mina gränser och att jag är tillräcklig precis som jag är utan att vara fröken duktig och prestera hela tiden.
✨
Trots att resan stundtals var otroligt tuff, så är jag tacksam att kroppen sa stopp så att jag fick chansen att stanna upp, tänka om och prioritera vad som verkligen är viktigt och vad jag behöver för att leva mitt liv så som jag mår bäst.
✨
Idag är jag utbildad stresscoach och brinner jag för att hjälpa andra och sprida kunskapen kring stress, utmattning, varningssignaler innan man når ”väggen” samt coacha med konkreta tips och verktyg för att hitta en hållbar livsstil.
✨
Jag vill få bort det tabu som fortfarande finns kring psykisk ohälsa och jag är därför väldigt ödmjuk och tacksam över att få dela min resa i den här podden. Det är så viktigt att vi vågar prata om stress och utmattning för att kunna hjälpa varandra. För om min resa kan hjälpa någon annan så är jag otroligt tacksam, det har blivit min drivkraft idag.
✨
För att komma i kontakt med mig, besök mig gärna på Instagram där jag heter "malin_gunnang_stresscoach" eller skicka ett mail till m.gunnang@gmail.com
Tveka inte att höra av dig för frågor och funderingar, såväl det lilla som det stora.
Vill du har gratis inspiration och reflektion en gång i veckan? En möjlighet att pausa och landa inför den kommande veckan?
Klicka gärna in på https://view.flodesk.com/pages/5fc769dbf10e2d5b7e94e2e3 och skriv in namn och e-mail så får du "weekly inspiration" löpande.
✨
Ta hand om dig!
Med värme,
Malin

Vill du berätta om din utmattnings- och livsresa i podden, eller tipsa om en gäst? Kontakta carolin@raktinivaggen.se

Du hittar podden på vår hemsida www.raktinivaggen.se och i alla poddappar. ...

"Hoppet är det sista som överger en", brukar man i folkmun säga. Det har inte stämt för mig när hoppet fallit ifrån mina axlar, eftersom medmänskligheten funnits kvar. Jag tycker att medmänsklighet är något av det finaste vi har, och önskar att vi alla kunde försöka ta vara på den. Vara snälla mot varandra. Bry oss om de människor som finns i omgivningen. Våga fråga hur någon mår. Lyssna till svaret som ges, och om någon säger "Jag mår bra" - våga ställa en motfråga kring vad det betyder för personen; så kanske sanningen bakom svaret faktiskt framträder. Personen kanske då vågar öppna upp sig för dig, eftersom du genuint visar att du vill veta det ärliga svaret. Om du inte får svar, våga fråga igen om du är orolig. Hellre en fråga för mycket än att inte fråga alls. De flesta uppskattar att någon vågar ställa frågor som inte alla törs. Och ibland är det även så att den som ställer mycket frågor, själv har stort behov av att bli lyssnad på. De flesta agerar på det sätt som man själv önskar att andra gjorde mot en själv, eller agerar på ett sätt som man själv skulle behöva av en annan människa. Lyhördhet, lyssnande öron och en utsträckt hand är så viktigt för en människa med psykisk ohälsa. I kriser är det viktigt att andra kan kämpa med en när man själv inte orkar.
Tack till er alla som följer oss, och i och med det hjälper till att sprida kunskap om psykisk ohälsa. Tillsammans ökar vi medmänskligheten! ❤️
Vad innebär medmänsklighet för dig? 🧠🌺 Kram, Jennifer
#medmänsklighet #vågafråga #psykiskohälsa #utmattningssyndrom #ungochutbränd #raktiniväggen #lyssnandeöron #hopp ...

Favvo citat. - Lasse Åberg ...

365 dagar. Ett år. Utan dig. Det är fortfarande ofattbart att du är död. Borta. Aldrig mer återkallbar. Aska. Inte människa. Under jord och inte ovan jord. Året har varit så oerhört smärtsamt. Jag trycker undan känslor. Trycker undan tankar. Smärtan bryter ner mig inifrån. Hur ska jag hantera att du inte är vid min sida? Tyngden av ditt tomrum får mig att gå på knäna. Filmer spelas upp i huvudet kring hur hängningen gick till; hur du såg ut och hur du slutade andas, när världen fortfarande snurrade på. Hur kan en värld fortgå när en så viktig människa lämnar livet? Jag beskyller dig inte Amanda, inte för någonting. Jag kan förstå ditt val, kan förstå din handling och hur du tänkte. Jag önskar dock att jag kunnat hjälpa dig mer. Jag kände dig i fyra månader, en tid som trots enormt dåligt mående från oss båda ingav ljus. Ditt sätt att vara människa på inspirerade mig; hur du såg mig, hur du lyssnade på mig och ställde dina frågor. Du var så genuin och äkta. Dina kramar var toppklass, där kände jag mig lugn och trygg. Känslor som jag varken var eller är van vid. Trots den korta tid vi fick tillsammans, fick du en speciell plats i mitt hjärta. Du påminde så mycket om min närmsta vän, och du fick dela samma hjärteplats som henne. Du var topp två av vänner jag någonsin haft - och att förlora den tryggheten, den värmen och kärleken är obeskrivligt tung. Vi som så tydligt sa att vi skulle kämpa mot välmående tillsammans, hitta ett liv värt att levas. Men så blev det inte. Det finns så mycket jag vill skriva, och så mycket jag vill prata med dig om. Det händer lite saker hemma i lägenheten ibland som inte går att förklara, kanske är det du som visar din närvaro. Det får du mer än gärna göra. Jag behöver dig. Kudden på bilden var din, och är nu min, den får mig att känna mig lite närmare dig. "När man själv inte orkar kämpa för sig, så är det väldigt viktigt att ha andra som kan kämpa för en❤️", skrev du till mig en tid innan din död. Det kommer alltid finnas med mig. "Förlåt, men snälla kämpa vidare för oss båda! Jag tror på dig ❤️", låg i din lägenhet som meddelande till mig när du dog. Ord saknas. Dig kommer jag alltid älska och sakna, finaste Amanda! ❤️❤ ...

"Här ligger jag och duger."
Det får nog bli helgens projekt 🐸💚
Ta hand om dig. ...

Jag känner en sån tacksamhet för den organisationen vi bedriver tillsammans med alla modiga själar som delar med dig av sina historier! Det är en ynnest att få göra det här tillsammans! 💕
#raktiniväggen #utmattningssyndrom #ptsd #ungochutbränd #samskapande #tacksam #organisation #tillsammans ...

Frida Jung. Det är med ytterst ödmjukhet som jag valt att medverka i rakt in i väggen. Att gå igenom det jag gjort gör att jag är den jag är idag. Livet är för kort för att inte levas och uppskattas. Detta är min nakna och känslosamma berättelse om hur jag helt plötsligt tappade fotfästet och sögs in i något som kändes som ett svart hål. Stödet från mina nära, kampen att våga kapitulera och att känslor inte ska tryckas undan utan kännas.
.
Driver företaget Flitigafrida som inriktar sig på träning och hälsa både genom kost och träningsprogram. Hälsa är helheten mellan kropp och sinne ❤
Läs mer eller kontakta mig via:
https://flitigajung.wixsite.com/flitigafrida
flitighemma@gmail.com
.
Vill du berätta om din utmattnings- och livsresa i podden, eller tipsa oss om en gäst? Kontakta carolin@raktinivaggen.se
.
Du hittar podden på vår hemsida www.raktiniväggen.se eller i alla poddappar. ...

Fint stöd i traumabearbetningen. Uppskattar när hon lägger sig såhär hos mig. 😻 Lyssnar på min session från i måndags hos psykologen, som jag ska lyssna på en gång om dagen till nästa möte. Äntligen har jag fått börja i en traumabehandling, Prolonged Exposure (PE), som innehåller exponeringar av flera olika slag. Det är dock svårt att kombinera energi-, tanke- och känslomässig behandling med heltidsstudier. Jag är mer trött, lättirriterad och ångestfylld. Känslorna stängs ofta av, utan min egen vilja, som ett skydd för det som pågår och mig själv. Koncentrationsförmågan är låg och jag har svårt att minnas saker gällande plugget. Jag kommer nu att börja sista terminen på studierna till fysioterpeut, och kraven är därefter. Det är svårt att hålla kraven på mig själv på en rimlig nivå för vad jag "bör" klara och orka med. Vi får se hur det går. Dissociationen är lättriggad och sömnen är dålig. Jag är dock väldigt tacksam för att jag får gå hos en kvinnlig psykolog och på en traumabehandling - som jag kämpat sååå länge för att få.
Har du eller någon du känner gått en traumabehandling? Dela gärna med dig om hur det varit och gått. ❤️ Kram, J

#ungochutbränd #ptsd #komplexptsd #sexuellaövergrepp #våldtäkt #suicid #traumabehandling #prolongedexposure #raktiniväggen ...