127. Pia Dellson – Psykiatern som gick i “däck”

Alexander och Jennifer spelar idag in det sista poddavsnittet för säsong 4 och tar nu sommaruppehåll och är tillbaka i september. Hoppas ni vill lyssna på dagens inspelning! Stor kram från oss.

OBS! Vi glömde ta en bild till dagens podd, så fick därför bli vår omslagsbild till dagens avsnitt. ...

Du är okej som du är, oberoende av hur du mår. Det är okej att må på alla sätt som du ibland gör. Låt ingen ta det ifrån dig. Det är okej om du inte må bra. ❤️ #utmattningssyndrom #raktiniväggen #psykiskohälsa #okejattintemåbra ...

— Det var december 2018. Jag gick hem på jullov. Som lärare har man ju sånt, jullov, påsklov och sommarferie. I mitt huvud var jullovet oändligt långt, vi skulle fira jul hemma och barnen skulle vara lediga hela lovet.

I ena halvan av huvudet var allt härligt och fint. I andra delen fanns högarna med rättning och annat jobb-relaterat som jag låg efter med. Det satt en filur på ena axeln och påminde om att jag hade minst tre klassuppsättningar med prov att bedöma och dessutom hade jag inte planerat momenten som startade efter jullovet. Första dagarna på lovet tänkte jag “jag tar tag i det där sen” och “jo, två klassuppsättningar ska jag ändå rätta, det är rimligt”. Fram till julafton lyckades jag stänga av tankarna på jobbet. Jag tränade, städade och fixade inför en mysig julafton med familjen.
Några dagar före nyårsafton hade den där filuren på axeln börjat skrika högre och oftare. Nu var det verkligen dags att försöka komma ikapp med jobbet. Jag gjorde ett försök, men orkade bara igenom ett par elevtexter. Filuren i huvudet började jämka med att göra-listan och drog ner kravet till 1,5 klassuppsättning. Men sen bara brast allt. Det gick inte. Jag föll.
Flera gånger under min tid som sjukskriven fick jag rådet, både från vänner och okända personer, att man får byta jobb. Att det är okej att gå ifrån det sammanhang där det sket sig. Jag avfärdade alla dessa råd med att jag trivdes på mitt jobb. Jag hade fantastiska kollegor och elever. Jag intalade både mig själv och andra att jag absolut ville tillbaka.
Efter tre månaders heltidssjukskrivning skulle jag tillbaka till jobbet på 25%. Läkaren var bestämd, man ska tillbaka så snart som möjligt för att inte tappa kontakten med arbetsplatsen. Jag kom tillbaka i april. Mitt i ett sammelsurium av nationella prov och betygsångest. Det fungerade sådär, trots att jag fick andra arbetsuppgifter och inte skulle vara inblandad i betygshetsen.
Hösten blev dock bättre. Jag påbörjade ett rehab-program och för att orka det blev jag sjukskriven på 100% igen. Det var först då jag började känna en långsam förändring och reell förbättring.

Besök vår hemsida för att läsa hela berättelsen: www.raktiniväggen.se ...

Thomas Andersson medverkar i Rakt in i Väggens 128:e podd — Thomas Anderson är civilingenjören som under tre år förändrar sitt liv på ett radikalt sätt. Genom att riva muren och tillåta sig att vara sårbar kunde han övervinna de gamla rädslor och tankar som hindrat honom från att leva fullt ut.

Thomas delar i sin bok, Sårbar man – vägen till inre styrka, naket med sig av sin dagbok från de tre omvälvande åren. Det är en öppen och personlig resa där vi får ta del av hans innersta känslor, från de mörka tankarna och hopplösheten till styrkan han finner inom sig. Dagboken varvas med reflektioner utifrån de insikter han har idag, vilket gör detta till en dynamisk och insiktsgivande berättelse som utspelar sig bakom muren hos en vanlig svensk man.
Thomas är utbildad civilingenjör, arbetat på Volvo och som managementkonsult. Han har lång erfarenhet av globala projekt, digitalisering och förändringsledning. Nu driver han eget företag med fokus på människor och företag i förändring. Han erbjuder föreläsningar, workshops, förändringsledning och individuella samtal. Hans bok släpptes maj 2019 och nu har även hans ljudbok släppts i april 2020 som han läst in själv. Mer info på hans hemsida, www.thomasanderson.se ...

...

Självklart antar vi utmaningen @rebeccahedberg.se
Vet du att den mentala inställning och det beteende vi själva har även påverkar vår omgivning i flera led?

Så här är en utmaning till dig!

I tacksamhet 😃

Nu sprider vi tacksamhet utåt alla håll - tillsammans!

Skriv ner en eller flera saker nedan som du är tacksam över och utmana sen två kompisar genom att tagga dem här nedan att göra samma sak i sitt flöde 🧡

Idag är jag tacksam över
🧡Lite extra tacksam över min vänskap med Jennifer. Hon har lärt mig så mycket och är en daglig inspiration. Tack för att du finns.
🧡 Jag är tacksam över det härliga vädret som vi har just nu. Njuter varje gång jag kommer ut. 🧡 Tacksam över alla dagliga utmaningar som får mig att växa som människa.
Jag utmanar @mentalpepp.se @hakanrydins @mindbodyemma @nninaaw @utmattningen.se
Att sprida vidare tacksamhet 😃🧡 ...

— Mitt liv innan utmattningen handlade om att hålla många bollar i luften samtidigt och hela tiden utmana mig själv mer och mer. Hjälpa andra så mycket jag kunde, jobba över på tok för ofta och starta upp alla möjliga projekt.

Stress var något jag tyckte att jag hanterade väldigt bra. Efter att ha arbetat inom bland annat äldreomsorgen, snabbmats-branschen, reception och varit en ställföreträdande funktionsledare inne på ett lager i några år så var man rätt härdad. Det jag inte förstod var att all den stress jag levt med på dessa arbeten och under alla dessa år har antagligen byggts upp och till sist sa kroppen ifrån. Jag ångrar än idag att jag faktiskt inte lyssnade på kroppen tidigare.

En månad ungefär innan jag kraschade så svimmade jag när jag var i Holland med min bästa vän. Jag svimmade inne på Starbucks. Det förklarade jag bort med att det var nog vätskebrist, trots att jag hade dagligen huvudvärk och yrsel efter det. Några veckor efter det så klarade jag av att gå 5km i skogen med mina föräldrar, Men bara 2 dagar senare klarade jag inte ens gå ut med soporna längre. Jag sa till kollegorna att jag snart skulle komma tillbaka. Men jag kom aldrig tillbaka.

När jag blev sjuk så kände jag att min kropp hade förrått mig. Att den bara gav upp för ingenting, att den inte gör som jag vill och att den tänker saker som är rent ut sagt löjliga.
Men det var tvärtom. Jag förrådde min kropp. Min kropp som alltid kämpat på min sida och tagit mig igenom allt i livet. Den orkade inte mer, för jag tog inte hand om den ordentligt. Nu ser jag min kropp som min bästa vän. Hur mycket dumt man än gjort mot sin kropp så har den alltid funnits där för mig. Och även nu när hjärnan ger upp och vägrar gå upp ur sängen så gör kroppen det ändå. Jag har förrått min bästa vän, Min fina vän. Det är som att jag började lägga över massor av uppgifter på min vän, som stora stenar. Och ju fler stenar jag la på desto tyngre blev det för min vän.

Vill du läsa hela Madelenes berättelse? Besök i så fall vår hemsida: www.raktiniväggen.se

Återkoppla gärna till @madde210 ...