"Vår största folksjukdom"

📝 Veckans textdelning 📝

Sandy:
Inom loppet på 2 1/2 år hade jag funnit min livskärlek, förlovat mig, blivit gravid, lämnat min trygghets zon och flyttat till en ny stad, gift mig, fött vårt första barn med akut kejsarsnitt där överlevnad inte alls var självklar, blivit gravid igen bara efter 2 månader som nybliven mamma, fött vårt andra barn, renoverat ett hus, börjat på ett nytt jobb med nya kollegor och en ny roll som avdelningsansvarig. Efter jag hade jobbat i ca 5 månader så hände en incident på mina barns förskola som ingen förälder ska behöva uppleva. Det var som ett monster som åt upp mig inne från. Alla känslor kvävde mig, samtidigt som jag var tvungen att vara stark för mina barn.
Några veckor efter kollapsade jag i bilen påväg för att lämna barnen på deras förskola. Jag hittade inte vägen till barnens förskola och var ute och körde runt mitt i ingenstans. Den dagen fick jag en akut läkartid och blev sjukskriven 100% för utmattningssyndrom.
Den gången var jag tillbaka till jobbet redan efter 2 månader. Alldeles för snabbt och egentligen inte alls frisk.
Januari 2019 insjuknar jag igen, denna gång tar det mycket längre tid då jag inte har något stöd från försäkringskassan. Jag vågar inte tänka på vart jag hade varit idag om jag inte hade haft mitt stöd från min familj, läkare & psykolog.
Något som jag har reflekterat över är att det är inte många människor runt om mig (som man har trott stått en nära) som bryr sig när man blir sjuk. Inte många som har hört av sig för att fråga hur man mår eller om man behöver hjälp. Tror däremot att hade jag skickat en bild där jag ligger nedbäddad på en sjukhussäng, hade telefonen gått varm! Det underlättar för mig och välja vilka som jag ska lägga energi på.
(Fortsättning i kommentarsfältet) ...

Vad dyker upp i dig? ...

Varför heter det egentligen ”att vara sårbar”. Själva laddningen till ordet är enligt mig helt fel. När jag hör ordet ”sårbar”låter det för mig som att det är ett tillstånd där man är extra utsatt för att skadas eller att man på något sätt behöver skydda sig. Och det är inte alls min upplevelse. Utan min upplevelse av ordet ”sårbar” är att människor använder det ordet när man beskriver en person som är ledsen. Och när man gör det, så kan jag uppleva att vi separerar själva känslan från våra andra känslor. Och jag tror inte är bra för oss att göra det. Jag gör ju inte den separationen när jag upplever andra tillstånd eller känslor på samma sätt. Jag har alltid inspirerats av människor som vågar vara nakna och öppna med sig själva, och livet, precis som det är. Istället för att bara försöka hålla upp ett sken av att allt är bra hela tiden. Samtidigt så förstår ju jag att vi människor har blivit programmerade så sen vi var små. Och att vi är ”starka” när vi kan bita ihop istället för att visa oss ”sårbara” och mänskliga. Så även om jag idag ser att det krävs mer styrka att vara sårbar och visa sig ledsen när man faktiskt känner sig ledsen, så känner jag också att det ligger något fundamentalt fel i ordet ”sårbar” när det gäller vilka laddningar som finns i ordet. Däremot så tror jag att vi befinner oss i en tid där vi behöver fler människor som vågar visa dessa sidor av oss själva för att kunna visa att det inte är något som är farligt eller något som vi behöver undvika att känna eller att vara i. Och även om det blir en separation i sig, så tror jag mer på att vi använder ordet ”styrkbar” snarare än ”sårbar”. För i denna tid som vi befinner oss i just nu så är det en styrka och något som behövs extra av i vårt samhälle! 💖 ...

❤️ #utmattningssyndrom #psykiskohälsa #blilyssnadpå #vågalyssna #vågaberätta ...

📝 Textdelning📝

Marie:
Hade anat symptomen i månader. Ändå blev jag så förvånad när det hände. Nästan som att jag trodde att kraschen redan varit.
Det hade den inte.
Efter tio månader på resande och flyttande fot med två småbarn och make, var jag slut. Gamla trauman. Det bipolära. Allting imploderade när vi fick veta att barnens plats på förskolan skjutits upp med fyra månader.
Min kropp orkade inte mer.
Den vek sig.
Hårdnade.
Orden ringde i öronen: ”Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte mer.”
.
Ingenting under de första månaderna flöt på. Värmen satte spår i hela familjen och vi tog oss knappt utanför dörren då AC inne var att föredra. Brottades med ett mörkt samvete inför hur vi inte lät våra fina barn göra sånt som andra gör.
Men jag orkade inte.
Allting blev bara svart.
FK bråkade. Inga pengar på fyra månader.
Allt jag ville var att ångra den flytt vi tagit oss för, åka hem till trygga Sundsvall och låtsas som allt bara var bra.
Istället fick jag ännu en gång ta upp kampen för mitt liv.
Då vården, som vi vet, inte kan göra mycket. Mötte fem läkare på fyra månader. Krigade för ersättning.
Blev sämre. Tappade tal. Muskelryckningar. Minnesluckor.
Kognitiva nedsättningar som till slut fick FK att säga visst, vi godkänner din utmattning.
Man är så liten. Obetydlig.
Det är vedervärdigt. Samtidigt som allt jag ville var att orka igen, för barnen. Med barnen. Maken. Leva det liv vi drömt om.
.
Jag är utbildad mindfulnessinstruktör och har levt medicinfri samt nykter sedan 2011. Har en del verktyg. Dem fick jag plocka upp. Hela arsenalen. Välta omkull allt jag trodde jag visste om mig själv. Lägga ur tio växlar och komma in i mig själv.
Andas. Endast prioritera det viktiga.
Mig själv.
Är på väg tillbaka - med tillit till att det kan vända när som helst.
Utmattning är lömskt. Självinsikt till tusen, spelar ingen roll.
Om vi inte förändrar det mönster vi hade till något mer hållbart, kommer vi landa där igen.
Vad jag säger är, du kan må bättre. Tro på det.
Men våga också börja bry dig om Dig själv.
Än hur svårt det är.
Ett steg i taget.
Älska Dig Själv.
Amen. ...

Oavsett hur det liv ser ut just nu, så har du exakt de omständigheter som du behöver för ditt eviga expanderande och utvecklade. Allt är för ditt högsta bästa. Med tiden kommer du förstå. Önskar dig en fortsätt fin lördag och helg! Kram💞 ...

...

Nytt poddavsnitt🎙🎧 Nina fick ett samtal och besked från sin mor som ingen vill ha. Och konsekvenserna från vad hennes mor skulle berätta, tillsammans med andra omständigheter och historia, gjorde att Nina blev tvungen till att stanna upp, kanske för första gången i hennes liv. Och när hon väl stannade upp, kom allt ikapp henne och hon gick ”Rakt in i Väggen”. Lyssna på veckans väldigt gripande och starka berättelse av Nina Andersson Westman, som också går under namnet “@nninaaw” på instagram.

Prenumerera, recensera och betygsätt oss gärna på iTunes, eller i din poddapp så andra vet att vi finns! ♥ Stöd vår podd genom att swisha till följande nummer: 123 485 88 33 ...

📝Textdelning📝

Johanna:

För mig hade det inte spelat någon roll vad jag arbetat med för jag hade hamnat i utmattningsdepression oavsett. För fyra år sedan var jag långtidssjukskriven för utmattningsdepression. Vägen dit var lång, jag hade pressat mig själv professionellt och privat under många år. Stressen tog sig många uttryck; ont i kroppen, extrem trötthet, irritation, yrsel och ilska men jag låtsades inte förstå vad kroppen ville berätta för mig. Till slut blev jag blev sjukskriven; gick en stresshanteringskurs på vc där vi pratade om kost, sömn, träning, mindfullness. Mina dagar bestod av att lämna barnen på förskolan, ta en promenad vid havet, träna på vårdcentralen, kbt, hämta barnen. Såhär i efterhand så var det helt galet att jag inte bad barnens pappa om hjälp på morgnarna för att stötta upp mig då jag faktiskt inte orkade egentligen. Jag valde också att hämta barnen tidigt från förskolan något som jag inte skulle ha gjort då jag faktiskt inte var en helt närvarande och frisk mamma. En förklaring till detta är ju att min son har ADD med autistiska drag, något vi inte visste då men han mådde ju bättre av att ha kortare dagar på förskolan. Mitt i allt detta så hade vi ett stort hus á la inredningstidningarnas våta dröm och en trädgård som behövde skötas om. Utmattningsdepressionen fick mig att ändra mina prioriteringar. Jag ville leva ett annat liv och skilsmässan blev ett faktum. Jag började jobba igen och åren härefter har bestått av några återfall då den sköra balansen rubbats genom dålig arbetsmiljö, tuff vardag med ett barn med diagnos, ständig kamp med skolan, hinna med att vara mamma till det andra barnet och att jag inte tagit mig tid att ta hand om mig själv på ett bra sätt.
Den stora förändringen kom för två år sedan då jag började meditera morgon och kväll, ett halvår senare började jag göra yoga varje morgon, insikten om att jag är högkänslig och i samma veva började jag på KBT. (Fortsättning i kommentarsfältet) ...